Att bara sätta sig i bilen och bara åka, de är de allra bästa jag kan göra. Höja musiken på stereon och bara låta tankarna flöda, då kan jag slappna av.. Jag kan vara någon, eller ingen. Jag väljer själv.. Jag behöver lixom inte anpassa mig för att folk ska antingen må bra eller dåligt i min närhet.

Satt och pratade med Malin idag, o de känns skönt att prata med henne.. Då orden bara flödar, men ibland undrar jag hur mycket människor egentligen förstår. Och hur mycket dem vill och orkar förstå.. För egentligen hoppar man bara upp i en bergodalbana som aldrig tar stopp.. Den bara snurrar och snurrar och snurrar, man vill bara kliva av.. Men det går inte, för de är som att kliva av livet själv.. Man väljer genom att antingen avsluta allting, eller bara försöka få människor att förstå..

En bergodalbana som aldrig tar slut.. Man vill bara vara som alla andra, för att inte sticka ut. Men ändå är man den personen som skiljer sig ifrån mängden så otroligt mycket att man inte kan något annat än att sticka ut. Det känns hemskt i vissa lägen, men när man lär känna folk allt eftersom så är man ibland glad för att man är som man är.. Annorlunda, speciell, vågar sticka ut helt enkelt..

Hur gör man för att försöka förstå sig på sig själv? Hur gör man för att bli accepterad, vill man verkligen bli accepterad? Och klarar man verkligen av livetn utanför alla tankar och depritioner?

Vad är egentligen ADHD? Vad är ett bokstavsbarn? Hur lär man sig hantera något sådant? Kan man någonsin bli normal? Vad händer egentligen när allting är klart, vart finns jag då? Kommer allting någonsin bli klart? Kommer jag hitta någon som orkar leva ihop med mig?

Varför funderar jag så mycket?

Varför kan ingen hjälpa mig?!