(Jag år 2005)


Ibland undrar jag verkligen hur livet hade sätt ut om jag aldrig hade träffat mitt X, tänk om jag hade bott kvar i Enköping o aldrig flyttat till Stockholm. Hur hade livet sätt ut då? Hade jag någonsin tagit arslet ut vagnen och skaffat mig ett arbete, eller hade jag fortfarande bott kvar hemma hos mina föräldrar?
Hade jag ens försökt mig på att fullfölja min utbildning, eller hade jag hoppat av, som så många gånger förr?

Ibland undrar jag varför jag ens sitter o tänker såhär, men ibland längar jag verkligen bara hem till landet igen. För det spelar egentligen ingen roll vart man kommer, så är det alltid skitsnack och knivhugg i ryggen, man vet lixom aldrig vem man kan lita på.

Som jag sa förut, kära ljuva 90-tal ta mig tillbaka.
Jag vet inte om jag är redo för att bli vuxen än, för att ta ansvar och va just den där ansvarsfulla. Jag vet inte om jag vill ha barn, eller skaffa mig en ordentlig partner.. Vad ska jag med det till egentligen? De finns ju ingen av dem jag träffat hittils som har visat mig skillnad på att något kan vara bra.
Alltid hittar jag någon som jag får ta hand om, eller som är galen i sex.. Kan man inte bara rå om varandra, o se förbi allt det där med sex? Finns det verkligen ingenting annat?

Jag klarar mig bra med vad det är just nu, det är jag och Maia. Och så kommer det förbli ett tag kan jag lova.
Har Malin som bor här lite då och då, och de duger alldeles utmärkt för mig faktiskt, behöver ingenting annat. Behöver ingen partner att rätta mig efter, inte heller några barn att städa efter. Räcker med att jag städar efter mig och Maia, det är tillräckligt påfrestande i dem mörkaste stunderna.

Det ända som jag faktiskt kan sakna är att någon håller om en riktigt ordentligt när man är ledsen, eller bara behöver en värmande kram. Man vet att någon finns där, vad som än händer. Hur man än beter sig, eller hur man än är.

För de är just det jag har svårt med, få folk att stanna kvar. Att få folk att se vem jag egentligen är.


Jag saknar att bara få vara jag.