(Alla förtjänar att må bra)


När ingen annan ser, eller hör så funderar man.
Man funderar så högt att man tror att tankarna cirkulerar runt i rummet.
Ibland vill man bara bli förstådd, bara sedd och bara hörd. Men ibland känns det som att de inte riktigt räcker till, de saknar det där lilla extra.
Man vet inte vad som finns där, men ändå verkar allting så bra.

Vad är det som döljer sig så långt ner på djupet att man inte kan ta på det?

När ska man någonsin få slippa tankarna, o bara få vara normal.
Vad nu som är normalt, egentligen.

Alla människor är så olika, alla bär vi på våra egna hemligheter..
Alla mår vi bra på våra olika sätt, o de finns dem som visar med att dem mår dåligt än andra.

Man vill bara göra allt o alla stolta, få visa att man också kan, men ibland räcker man helt enkelt inte riktigt till.

Idag va första gången på länge som jag verkligen kände att jag orkade gå hem o laga mat + matlåda, men ändå va det något som sög musten ur mig.

Ska snart ta Maia och gå ut och gå våran runda, och sedan blir det sängen tror jag.
Sover ensam ikväll, Malin ska sova hemma. Känns tomt att inte ha henne här och hålla koll på mig.. Känns bra att ha henne här.