Låt mig få leva, låt mig bara få vara normal.. Bara för en dag!

Varför är jag så rädd, rädd för verkligenheten och sanningen?

Varför är jag så rädd för mig själv, att jag sätter dit mitt skal när det blir för mycket.. Vill bara försvinna och gå under jorden ibland för att saker och ting är så otroligt jobbiga.

Ibland kan jag inte ens tänka klart, och jag förstår inte ens ibland varför jag tänker.
Saker och ting blir så onödiga, och det blir såna onödiga argument i tankarna som gör att det bara blir värre.
Komplicerat? Jo tack.. Jag lever med detta varenda dag.

En enda motgång och livet känns så otroligt hopplöst.. Varför är det så?
Är så leds på att det ska vara såhär!

Har träffat världens underbaraste, men ändå är jag så otroligt rädd för att bli sårad, varför hänger det förflutna kvar? Han är ju verkligen inte som alla andra.. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka, jag kan inte låta bli att fundera.. Tänk om, tänk om jag verkligen skulle släppa in honom helt..
Skulle han dra då?
Precis som alla andra har gjort!

Jag skulle inte klara av det..

Min kropp börjar säga ifrån, mitt liv börjar ge upp.. Varför ska de vara såhär egentligen för? Kroppen min är som att den vore 100år äldre än mig.. Jag är snart 23år gammal, och min mage har redan sagt upp sig. Många gånger vill jag bara lägga mig ner och aldrig vakna igen, det är inte normalt. Och det är för att jag kan inte styra mitt liv som jag vill..

Varför slappnar jag inte bara av, låter livet vara som det är? Har världens underbaraste som faktiskt ställer upp på mig, som finns där.. Och som inte klagar när jag växlar som en jävla bilderbok i humöret..

GASH! Ibland blir jag bara såååå leds på mig själv..

Jag är impulsiv, och jag älskar det.. Men ändå vill jag ha något fast