Vem fan...

Vem fan tror du att du är? Tro att du kan komma in i mitt liv, efter 2år igen, tro att allting ska vara bra, och att min familj ska sakna dig..

4år av hårda ord, 4år av smärta, va allt du gav mig, och du tror.. Tror på fullaste allvar att dem saknar dig..
Det är min familj, inte din familj, de kommer aldrig bli din familj..
Jag låter din familj vara, jag pratar inte med dem. Jag hör inte av mig till dem.
Varför ska du få privileget att höra av dig till min familj?

Jag har aldrig gjort dig något ont, och nu när äntligen livet börjar bli helt okej, och börjar gå framåt ska du komma, komma och kliva på det som är mitt, kliva på det som gör ondast.. Varför kan du inte låta mig vara för.
Låt mig, och min familj vara.. Försvinn, hör aldrig mera av dig.. Efter 2år trodde jag du skulle förstå, jag trodde att du verkligen skulle fatta att jag vill inte ha med dig att göra.
Du tror att dem vill ha med dig att göra mer? De gör så ont, ont att höra min 7åriga lillasyster gråta.. De gör ont att veta att hon saknar dig, men att hon aldrig kommer att förstå vad som egentligen hände. Varför du försvann, varför det blev som det blev.
Hur förklarar man det för en 7åring?


Jag försöker, försöker vakna upp på morgonen och inse att jag kommer få vakna upp med minnerna, tankarna, känslan.. Varenda dag.. Jag försöker vakna upp, som vilken människa som helst och ta dagen som den är.

Jag försöker le, jag försöker verkligen bara vara mig. Men när du gång, på gång, på gång kommer in, river upp sår.. Finns kvar.. Så är det svårt, det är svårt att försöka vara stark. När du är den ända som någonsin kommer få mig att krypa på mina knän.
Få mig att blöda, få mig att gråta fast jag inte ens ser dig.

Jag försöker vara stark, för min egen skull, för att inte falla.. För att det inte ska göra ont.. Men, du finns.. Du existerar.. Det gör ont..

Jag måste bara lära mig leva med smärtan.. Och hur ska jag, efter 2år kunna göra det.. När du gång på gång dyker upp hela tiden.. Tror att allting är bra, tror att allting är glömt.. Tro, att jag inte har ont..

Jag försöker leva, försöker leva med smärtan, försöka förklara för folk vad som har hänt.. Men ändå inte berätta allt..

Försöka verka normal i en sjuk värld.. Försöka att inte skydda mitt hjärta hela tiden, från att bli sårat.. Försöka att inte släppa någon in på livet.. För jag vill verkligen inte, vill inte bli sårad.. Vill inte stå där igen.. Blottad och ensam..


Jag vill inte, jag orkar inte..

Jag får inte


Kommentarer


Ingen reklam tack!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback