Jag är så jävla rädd.. Jag hatar att vara rädd, jag har aldrig varit rädd.. Jag har aldrig visat mig sårbar.. Men jag insåg idag att jag vågar inte vara för glad..

TUL idag va helt underbart, men jag känner ingenting när jag ligger där, det känns ändå som att allting kommer gå åt helvete i vilket fall som helst.. Varför vet jag inte, jag älskar mina barn.. Jag gör verkligen det.. Men allting har gått 'för bra' hittils.. Lyckliga sagor kan få lyckliga slut också va?

Eller måste alla lyckliga sagor ha sorliga slut? Och alla sorliga sagor ha lyckliga slut?
Det känns som att jag bara väntar på det där lilla, just de där lilla som ska gå så fruktansvärt fel och jag aldrig mera kommer kunna förlåta mig för att jag gjorde annorlunda.. 'Ta en dag i taget' - Ja, det låter mycket enklare än vad det är.. En dag i taget är en dag närmare verkligheten.. Jag blir mera chockad över att dem säger att allting är bra, för jag är helt inställd på att allting kommer gå åt helvete..

Varför kan jag bara inte försöka vara glad, och leva i nuet.. Och faktiskt vara glad över att allting ser bra ut? Varför måste jag gå och vänta på det där lilla, just det där lilla som kan få mig att fallerera till botten?
Allt det här 'skrämmande' allt det 'okända' är en fucking vardag.. En fucking vardag jag inte valt.. En vardag som kan gå från helt underbar till en mardröm..

Just nu ser jag ingenting posetivt med att vara gravid, sammandragningar, värkar, läckande tuttar, en paj rygg, sura uppstötningar, en stor mage som bara är ivägen, kläder som är försmå och sömnlösa nätter..

Vad är det posetiva med att vara gravid? Jag förstår inte det, det ända som är posetivt är det som kommer utav det, men det är ju just det jag inte vågar hoppas på, det jag inte vågar se fram emot, och det jag inte vågar drömma om..

Graviditetsdrömmarna kan vara allt ifrån att jag ser ut som ett akvarium med små guppisar och guldfiskar i, till att huset brinner ner och hela min familj förutom jag omkommer..

Varför är det så? Varför kan man för en gång skull bara få vara lycklig och se fram emot det som komma skall? Eller är det just för att man är så otroligt rädd för det okända?


Jag vet aldrig vad jag ska säga till folk, eller hur jag ska regagera när dem säger - 'Nämen trillingar, hur känns det?' - ' Helt ärligt? Förjävligt just nu.. Livet är en pina, och jag vet inte vad som kommer hända..'

Men det kan lika gärna en enlingsföderska känna? Så varför ska de vara så jävla synd om mig för?

Nej, jag vill inte spela något jävla offer längre.. Jag är trött på det.. Men jag vill att ni ska veta, det här är inte lätt.. Jag är skit rädd, verkligen SKIT RÄDD! Jag har världens underbaraste pojkvän/sambo som finns där, men han är säkerligen lika jävla rädd som jag är.. Och hur gör man när man är två stycken som är så jävla rädd för verkligheten? Hur tacklar man det?


Den här låten får mig till tårar, och den handlar om det jag fruktar mest i hela världen! <3