När man får posetiv respons från alla möjliga håll så känner man sig oövervinnerlig, man känner att man kommer klara allt i hela världen då.. Det finns ingenting som kan stoppa en ..

Men sen behöver det så ytterst ytterst lite som kan få en att falla ner ifrån bergstoppen och inse att livet va inte så underbart som man hade föreställt sig.. Att just detta lilla kan få en att rasera är läskigt..

Man försöker att hela tiden blicka framåt.. 'Vad är värt att bry sig i?' så får man tänka varje dag.. Även fast jag ligger på soffan och dör av tristess så vet jag att jag kan inte strutta omkring varje dag.. Jag kan inte vara pigg och alert varje dag..

Idag har jag haft både Cilla och Malin här, jag älskar att få besök det är inte det.. Men det är så fruktansvärt jobbigt att försöka vara social. Det tär på psyket lika mycket som det tär att inte ha någon här.. Aldrig kan man vara nöjd..

Idag har verkligen varit en sådan dag där jag inte orkat gjort mycket, jag orkade knappt klä på mig kläderna och kliva upp imorse.. Men envis som jag är gjorde det endå.. Började även med järntabletter idag, så jag hoppas på att jag ska få tillbaka lite energi i kroppen så man orkar göra någonting om dagarna iaf.. Förut kunde jag ändå sitta uppe en hel dag framför datorn, det pallar jag verkligen inte nu.. Och sen att dem små där inne ska vakna varje gång man äter är inte lättare heller.. Jag tror dem vill göra sin mamma fit for beach 2012 ;-)

Man känner att man kan orka allt vissa dagar, det är dem dagarna man ska ta det som lugnast egentligen.. För gör man någonting ansträngande och är uppe i varv, så är man så totalt slut dagen efter.. Det känns som man har sprungit 17 varv runt hela jorden.. Sjukt, men sant..