Ätstörningar?
Våren 2009
Våren 2011
När räknas det som ätstörningar? När räknas man som ''för smal''? Hur har man en normal nivå av vikt?
Godis är något jag bara älskar ibland, och verkligen hatar ibland.. De är lixom en ''hat/kärlek'' kan man säga(?!)
Men, ändå när man äter sånt så känner man sig otroligt äcklig.. Det känns som att jag går upp 10kg på en gång bara av att stoppa i mig en godis bit.. Jag kan inte säga att jag inte är nöjd med min kropp, för de är jag.. Vissa dagar, men vissa dagar så känner jag mig så otroligt ful bara, tjock o äcklig.. De känns ungefär som att man väger nästan 100kg igen.. Och man bara vill låta allting vara, godis, mat, läsk, vatten.. Ect ect.. Jag vet inte om det kallas för ätstörning, men ibland kan folk skälla på mig som att jag vore dum i huvudet.. Jag vet att de inte är bra att hoppa över mat, jag vet att de inte är bra att äta bara litegrann o svälta sig själv.. Men jag äter faktist, sen att jag inte äter speciellt mycket varje gång. Det är en helt annan sak..
Jag vill bara tala om att ni behöver inte vara oroliga för mig, men jag är glad att ni bryr er. Att ni ser.. Att ni håller koll på mig.. För när man väl har fasnat i drogen, är det svårt att ta sig där ifrån..
Ledsen?
Ledsen? Fångad? Förbannad? Arg? Ångerfylld? Uppgiven? Skadeglad? Lycklig? Förvånad? Överasskad?
Man kan beskrivas med otroligt många ord, men vad är jag just nu?
3år av mitt liv, flashade förbi mina ögon.. 3år av mitt liv, som jag aldrig kommer få tillbaka.. 3år av mitt liv som har gått förlorat.. 3år av mitt liv som är helt enkelt borta..
3år av mitt liv, är väldigt lång tid, en lång tid som jag aldrig kommer få tillbaka igen. Visst, jag ska inte klaga. Dem 3åren gav mig mycket posetivt oxå. Men även mycket negativt..
Hur gör man? Hur glömmer man? Hur försöker man gå vidare? Hur försöker man tackla? Och hur kan man förstå?
Varför blev det som det blev? Varför blir det som det blir? Varför kan man inte styra hur världen ska vara? Och varför mår jag så dåligt över det?
Jag har tagit mig där ifrån, och ändå så kan du komma o stampa på mig.. Likt en liten myra.. En myra som inte är värd mer än skit.. Hur kan det vara så?
Jag vill inte att de ska vara så, men ändå... ÄNDÅ så klarar du av att få mig att må som att jag vore värdelös.. Jag känner mig ful, ovärd.. Oälskad.. Varför? Va jag så otroligt elak emot dig?
FAN TA DIG
Jag vet inte om de är jag som är känslig, eller om jag bara är deprimerad..
Man kan beskrivas med otroligt många ord, men vad är jag just nu?
3år av mitt liv, flashade förbi mina ögon.. 3år av mitt liv, som jag aldrig kommer få tillbaka.. 3år av mitt liv som har gått förlorat.. 3år av mitt liv som är helt enkelt borta..
3år av mitt liv, är väldigt lång tid, en lång tid som jag aldrig kommer få tillbaka igen. Visst, jag ska inte klaga. Dem 3åren gav mig mycket posetivt oxå. Men även mycket negativt..
Hur gör man? Hur glömmer man? Hur försöker man gå vidare? Hur försöker man tackla? Och hur kan man förstå?
Varför blev det som det blev? Varför blir det som det blir? Varför kan man inte styra hur världen ska vara? Och varför mår jag så dåligt över det?
Jag har tagit mig där ifrån, och ändå så kan du komma o stampa på mig.. Likt en liten myra.. En myra som inte är värd mer än skit.. Hur kan det vara så?
Jag vill inte att de ska vara så, men ändå... ÄNDÅ så klarar du av att få mig att må som att jag vore värdelös.. Jag känner mig ful, ovärd.. Oälskad.. Varför? Va jag så otroligt elak emot dig?
FAN TA DIG
Jag vet inte om de är jag som är känslig, eller om jag bara är deprimerad..
Fångad/sårad/ensam
Tänk vad fäst man kan vara av tanken tillsammans med en annan människa.. Tänk så fastlåst man kan bli av en annan människa, och så begränsad av vad man egentligen vill göra.. Bara själva tanken skrämmer, att man blir beroende av en annan människa.. Som i vilken sekund som helst bara kan försvinna och aldrig mera komma tillbaka.. Då står man där igen, blottad och ensam.
Varför blir man så fångad i tanken om att man aldrig kommer klara sig utan en annan människa? Hur kan man bara bli så otroligt beroende av en annan idivid, fast man egentligen är en ensam varg? Alla människor är egentligen egoister.. Egoister som bara tänker enbart på dem själva, o ingen annan.
Man blir så fastlåst av tanken att om man blir ''lämnad'' av en partner, så kommer man aldrig klara sig själv. Varken ekonomiskt eller relationsmässigt.. Men de gäller bara att inte låta sig själv falla ner i avgrunden som man själv bygger upp.. En avgrund som man själv gräver, för varför gör man det egentligen? De är bara sig själv man sårar i slutändan iaf.. De är bara du själv som låter dig bli sårad, och de är bara du själv som kan styra över vem som får såra dig.
Man väljer sina strider som min mor brukar säga.
Jag kan aldrig säga att jag aldrig kommer bli sårad igen, och jag kan aldrig säga att jag aldrig kommer kliva på samma mina som jag har gjort så många gånger.. För de kommer hända igen, många gånger igen.
Däremot så kan jag lära mig, jag lär mig alltid på vägens gång vad som är värt vissa saker, och vad som egentligen bara bör läggas ner.. Dvs : '' Man lär sig av sina misstag '' är egentligen bara rent bullshit, man lär sig bara tackla och hantera olika problem varje dag, på olika sätt.
Man ska bara andas och ta det lungt.. Lägg dig ner, och blunda.. Tänk inte för mycket, imorgon vaknar du ändå upp med nya problem.
Varför blir man så fångad i tanken om att man aldrig kommer klara sig utan en annan människa? Hur kan man bara bli så otroligt beroende av en annan idivid, fast man egentligen är en ensam varg? Alla människor är egentligen egoister.. Egoister som bara tänker enbart på dem själva, o ingen annan.
Man blir så fastlåst av tanken att om man blir ''lämnad'' av en partner, så kommer man aldrig klara sig själv. Varken ekonomiskt eller relationsmässigt.. Men de gäller bara att inte låta sig själv falla ner i avgrunden som man själv bygger upp.. En avgrund som man själv gräver, för varför gör man det egentligen? De är bara sig själv man sårar i slutändan iaf.. De är bara du själv som låter dig bli sårad, och de är bara du själv som kan styra över vem som får såra dig.
Man väljer sina strider som min mor brukar säga.
Jag kan aldrig säga att jag aldrig kommer bli sårad igen, och jag kan aldrig säga att jag aldrig kommer kliva på samma mina som jag har gjort så många gånger.. För de kommer hända igen, många gånger igen.
Däremot så kan jag lära mig, jag lär mig alltid på vägens gång vad som är värt vissa saker, och vad som egentligen bara bör läggas ner.. Dvs : '' Man lär sig av sina misstag '' är egentligen bara rent bullshit, man lär sig bara tackla och hantera olika problem varje dag, på olika sätt.
Man ska bara andas och ta det lungt.. Lägg dig ner, och blunda.. Tänk inte för mycket, imorgon vaknar du ändå upp med nya problem.
Fara iväg
Att bara sätta sig i bilen och bara åka, de är de allra bästa jag kan göra. Höja musiken på stereon och bara låta tankarna flöda, då kan jag slappna av.. Jag kan vara någon, eller ingen. Jag väljer själv.. Jag behöver lixom inte anpassa mig för att folk ska antingen må bra eller dåligt i min närhet.
Satt och pratade med Malin idag, o de känns skönt att prata med henne.. Då orden bara flödar, men ibland undrar jag hur mycket människor egentligen förstår. Och hur mycket dem vill och orkar förstå.. För egentligen hoppar man bara upp i en bergodalbana som aldrig tar stopp.. Den bara snurrar och snurrar och snurrar, man vill bara kliva av.. Men det går inte, för de är som att kliva av livet själv.. Man väljer genom att antingen avsluta allting, eller bara försöka få människor att förstå..
En bergodalbana som aldrig tar slut.. Man vill bara vara som alla andra, för att inte sticka ut. Men ändå är man den personen som skiljer sig ifrån mängden så otroligt mycket att man inte kan något annat än att sticka ut. Det känns hemskt i vissa lägen, men när man lär känna folk allt eftersom så är man ibland glad för att man är som man är.. Annorlunda, speciell, vågar sticka ut helt enkelt..
Hur gör man för att försöka förstå sig på sig själv? Hur gör man för att bli accepterad, vill man verkligen bli accepterad? Och klarar man verkligen av livetn utanför alla tankar och depritioner?
Vad är egentligen ADHD? Vad är ett bokstavsbarn? Hur lär man sig hantera något sådant? Kan man någonsin bli normal? Vad händer egentligen när allting är klart, vart finns jag då? Kommer allting någonsin bli klart? Kommer jag hitta någon som orkar leva ihop med mig?
Varför funderar jag så mycket?
Varför kan ingen hjälpa mig?!
Satt och pratade med Malin idag, o de känns skönt att prata med henne.. Då orden bara flödar, men ibland undrar jag hur mycket människor egentligen förstår. Och hur mycket dem vill och orkar förstå.. För egentligen hoppar man bara upp i en bergodalbana som aldrig tar stopp.. Den bara snurrar och snurrar och snurrar, man vill bara kliva av.. Men det går inte, för de är som att kliva av livet själv.. Man väljer genom att antingen avsluta allting, eller bara försöka få människor att förstå..
En bergodalbana som aldrig tar slut.. Man vill bara vara som alla andra, för att inte sticka ut. Men ändå är man den personen som skiljer sig ifrån mängden så otroligt mycket att man inte kan något annat än att sticka ut. Det känns hemskt i vissa lägen, men när man lär känna folk allt eftersom så är man ibland glad för att man är som man är.. Annorlunda, speciell, vågar sticka ut helt enkelt..
Hur gör man för att försöka förstå sig på sig själv? Hur gör man för att bli accepterad, vill man verkligen bli accepterad? Och klarar man verkligen av livetn utanför alla tankar och depritioner?
Vad är egentligen ADHD? Vad är ett bokstavsbarn? Hur lär man sig hantera något sådant? Kan man någonsin bli normal? Vad händer egentligen när allting är klart, vart finns jag då? Kommer allting någonsin bli klart? Kommer jag hitta någon som orkar leva ihop med mig?
Varför funderar jag så mycket?
Varför kan ingen hjälpa mig?!
Ord gör ondare än sanningen
Ibland kan verkligen ord göra ondare än sanningen, att bli missbetrodd eller anklagad.
Att ens försöka förstå sig på hur en annan människa reflekterar eller tolkar saker är omöjligt, men så länge man håller sig till sanningen kan man alltid skydda sin egen rygg.
Jag vet att jag många gånger är klantig, dum, o jävligt envis.. Men många gånger så säger jag sanningen till personen innan för att slippa hamna i trubbel.. Likt denna gången..
Jag vet att jag inte ska älta saker, men detta gjorde ont.. Ord som sårade av en människa jag verkligen inte ville bli sårad av.. En människa jag alltid backat upp, och alltid funnits där för.. Jag är absolut inte som jag har varit.. Och jag är inte lika elak av mig längre, så länge jag håller mig till sanningen.
Jag vet att jag gör mycket dumt, o jag är säkert långsynt denna gången, men ord som sårar sitter kvar.. Dem försvinner inte..
Jag har aldrig lurat dig, o jag har aldrig underskattat dig i dina val. För du gör ändå som du vill i slutändan, de är ingenting som jag kan styra över.. Jag kan bara vara i närheten och ta emot dig när du faller.. Jag lämnar inte mina vänner i sticket, hur illa dem gör mig.. Men när saker o ting pågår en längre tid måste någon säga stopp.. Och jag gör det nu, valet är ditt.. Du gör som du vill, du behöver bara bevisa för mig vad du egentligen menar..
Jag vill inte att folk ska ta mig för den jag var förut, utan försök att acceptera mig för den jag är nu. Försök att se att jag försöker ändra på mig, för att faktiskt passa in. Även fast jag i många lägen inte gör det.. Försök att förstå att jag verkligen vill..
Döm mig inte, livet blir inte bättre.
Förgivet
Ibland blir man verkligen tagen för givet.. Man ska bara finnas till hands, och alltid ställa upp.. De känns bra på vissa sätt, och jobbigt på andra sätt. Men ibland så får man faktiskt ställa upp på sina vänner, annars är man inte en sann vän själv..
Jag skulle aldrig vilja bli lämnad ensam, eller vara ett bihang till mina vänner. Jag skulle heller aldrig vilja att mina vänner känner så om mig.
Jag är en väldigt lojal människa som alltid ställer upp, i vått och torrt, dömmer sällan folk.. Eller skaffar mig förutfattade meningar.. Om jag inte lyckats göra bort mig ett X antal gånger..
Men när folk ignorerar en fast man inte ens har gjort något, bara funnits där.. Hjälpt till, alltid pratat.. Inte velat något annat än att bara vara en bra vän, och dem drar.. Klart som fan att man blir förbannad, man blir besviken.. Man blir arg, man blir frustrerad.. Varför ska de vara så egentligen?
Varför kan folk inte bara tala om som det är, utan måste antingen bara klippa helt eller kringå sanningen hela jävla tiden.. Blir så förbannad på sånt där att jag tror jag ska koka sönder.. Varför inte bara hålla sig till sanningen?
Jag säger inte att detta handlar om någon specifik person, utan detta är i största allmänhet..
Ja, jag är arg.. Fast inte jätta arg.. Mest besviken, besviken på hur livet egentligen kan dömma, hur livet egentligen kör en i botten, fast de kanske är det som är meningen.. Man ska helt enkelt känna att man lever..
Man ska helt enkelt känna det som gör ont, för annars skulle väl alla gå runt och vara lyckliga hela tiden?
Skit ner dig säger jag bara..
Jag skulle aldrig vilja bli lämnad ensam, eller vara ett bihang till mina vänner. Jag skulle heller aldrig vilja att mina vänner känner så om mig.
Jag är en väldigt lojal människa som alltid ställer upp, i vått och torrt, dömmer sällan folk.. Eller skaffar mig förutfattade meningar.. Om jag inte lyckats göra bort mig ett X antal gånger..
Men när folk ignorerar en fast man inte ens har gjort något, bara funnits där.. Hjälpt till, alltid pratat.. Inte velat något annat än att bara vara en bra vän, och dem drar.. Klart som fan att man blir förbannad, man blir besviken.. Man blir arg, man blir frustrerad.. Varför ska de vara så egentligen?
Varför kan folk inte bara tala om som det är, utan måste antingen bara klippa helt eller kringå sanningen hela jävla tiden.. Blir så förbannad på sånt där att jag tror jag ska koka sönder.. Varför inte bara hålla sig till sanningen?
Jag säger inte att detta handlar om någon specifik person, utan detta är i största allmänhet..
Ja, jag är arg.. Fast inte jätta arg.. Mest besviken, besviken på hur livet egentligen kan dömma, hur livet egentligen kör en i botten, fast de kanske är det som är meningen.. Man ska helt enkelt känna att man lever..
Man ska helt enkelt känna det som gör ont, för annars skulle väl alla gå runt och vara lyckliga hela tiden?
Skit ner dig säger jag bara..
Barn
Om jag någon gång ändrar min tanke på att skaffa barn så ska dem heta antingen Stina eller Harry !
Tankar
Att sitta här, ensam i tankarnas värd på morgonen kan vara rätt behagligt..
Man sitter och funderar på det mesta, typ som livets mening, och vad framtiden har att ge och vad man har lärt sig under livets resa.. ( Dem 22åren som jag har levt här i världen ).
Igår fick min lillebror sin förstfödda dotter, och jag kunde verkligen inte bli lyckligare.. Är så fruktansvärt stolt över min lillebror som tar sitt ansvar över både sin flickvän och sin dotter.. Jag blir nästan rörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Att se min mamma sitta och hålla i sitt första barnbarn va häftigt, de va en riktigt häftig känsla i hela kroppen.. Dvs jag har blivit faster.. Faster, på riktigt.. De är en helt magisk känsla faktist.. Jag var så lycklig igår att jag grät, tårarna bara spruta som kaskader ur ögonen.. Jag ringde nog runt till alla jag känner och berättade den glada nyheten.. T.om. till dem som inte ens visste om det.. Komiskt va?
Att en sådan liten grej kan göra en så otroligt lycklig, så lycklig att man är villig att göra istort sätt vad som helst..
Igår såg jag helt underbart på världen, och de gjorde att jag mådde bra.. Otroligt bra, de va en skön känsla.. Försökte t.om. ge mig på att blogga igår men de va helt omöjligt.. För jag var för glad, de fanns lixom ingen känsla i kroppen..
Hur kan de vara så egentligen? Hur kan de vara så att något så litet kan göra en så otroligt tillfreds med sig själv, och lycklig över vad livet har att ge?
Livet är häftigt, och jag tycker de är coolt att vi alla lever på det sättet vi gör.. Jag tycker verkligen det är skithäftigt att alla är olika, och de finns faktiskt inte en annan människa som är den andra lik.
Tänk om alla hade varit exakt likadana, va tråkig och grå våran värld skulle vara då.. Jag är glad för att de finns människor med annorlunda syn på livet än vad jag har.. Däremot tycker jag inte om folk som inte uppskattar vad dem har..
Man måste börja se över vad man lägger ner energin på här i livet. För hur du än vrider o vänder på det är du alltid ensam.. Du föds ensam, du kommer dö ensam.. Du lever hela livet med: Familj, vänner, nära och kära.. Men ändå så dör du ensam.. De finns lixom aldrig någon som dör med dig, så varför gråta, varför stressa över att inte vilja dö ensam..?
Jag har aldrig förstått det där, och jag kommer nog heller aldrig göra det.. Man måste börja bli tillfreds med sig själv för att uppskatta det man har tror jag.. Jag om någon ska absolut inte disskutera om att vara tillfreds med sig själv ibland, för jag kan verkligen se svart på livet.. Men jag försöker, jag kämpar med det varje dag.
Jag struntar faktist i om jag skriver med 130 personer eller ingen alls på Facebook eller MSN eller vad det nu är. Jag struntar faktist i om min telefon plingar hela dagen, eller om den är helt tyst i flera dagar.. För jag är ändå inte bortglömd.. Jag har alltid dem som står mig närmast kvar..
Så varför bry sig egentligen?
En god vän, en riktigt god vän, som står dig nära kommer inte dömma dig för att du inte ringer varje dag eller skriver minst ett sms var 4dje timme.
De kan gå veckor, de kan gå månader innan man ens hör något.. Och ändå är man lika glad och har lika mycket att prata om varje gång.. För de är en vän, en vän som inte dömmer eller försvinner..
Försök att se livet en aningen posetivare, försök att inte se allting så svart.. Den ända du straffar i slutändan är faktiskt dig själv..
Den ända personen du kommer leva hela livet med är faktist dig själv, och inte någon annan.. Den ända personen du ska stå ut med hela livet är dig själv.. Så varför inte börja med att acceptera dig själv, innan du ska ge dig på att försöka leva med någon annan?
Udda värderingar jag vet, men ibland måste man försöka se annorlunda på livet för att förstå saker och ting..
Man sitter och funderar på det mesta, typ som livets mening, och vad framtiden har att ge och vad man har lärt sig under livets resa.. ( Dem 22åren som jag har levt här i världen ).
Igår fick min lillebror sin förstfödda dotter, och jag kunde verkligen inte bli lyckligare.. Är så fruktansvärt stolt över min lillebror som tar sitt ansvar över både sin flickvän och sin dotter.. Jag blir nästan rörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Att se min mamma sitta och hålla i sitt första barnbarn va häftigt, de va en riktigt häftig känsla i hela kroppen.. Dvs jag har blivit faster.. Faster, på riktigt.. De är en helt magisk känsla faktist.. Jag var så lycklig igår att jag grät, tårarna bara spruta som kaskader ur ögonen.. Jag ringde nog runt till alla jag känner och berättade den glada nyheten.. T.om. till dem som inte ens visste om det.. Komiskt va?
Att en sådan liten grej kan göra en så otroligt lycklig, så lycklig att man är villig att göra istort sätt vad som helst..
Igår såg jag helt underbart på världen, och de gjorde att jag mådde bra.. Otroligt bra, de va en skön känsla.. Försökte t.om. ge mig på att blogga igår men de va helt omöjligt.. För jag var för glad, de fanns lixom ingen känsla i kroppen..
Hur kan de vara så egentligen? Hur kan de vara så att något så litet kan göra en så otroligt tillfreds med sig själv, och lycklig över vad livet har att ge?
Livet är häftigt, och jag tycker de är coolt att vi alla lever på det sättet vi gör.. Jag tycker verkligen det är skithäftigt att alla är olika, och de finns faktiskt inte en annan människa som är den andra lik.
Tänk om alla hade varit exakt likadana, va tråkig och grå våran värld skulle vara då.. Jag är glad för att de finns människor med annorlunda syn på livet än vad jag har.. Däremot tycker jag inte om folk som inte uppskattar vad dem har..
Man måste börja se över vad man lägger ner energin på här i livet. För hur du än vrider o vänder på det är du alltid ensam.. Du föds ensam, du kommer dö ensam.. Du lever hela livet med: Familj, vänner, nära och kära.. Men ändå så dör du ensam.. De finns lixom aldrig någon som dör med dig, så varför gråta, varför stressa över att inte vilja dö ensam..?
Jag har aldrig förstått det där, och jag kommer nog heller aldrig göra det.. Man måste börja bli tillfreds med sig själv för att uppskatta det man har tror jag.. Jag om någon ska absolut inte disskutera om att vara tillfreds med sig själv ibland, för jag kan verkligen se svart på livet.. Men jag försöker, jag kämpar med det varje dag.
Jag struntar faktist i om jag skriver med 130 personer eller ingen alls på Facebook eller MSN eller vad det nu är. Jag struntar faktist i om min telefon plingar hela dagen, eller om den är helt tyst i flera dagar.. För jag är ändå inte bortglömd.. Jag har alltid dem som står mig närmast kvar..
Så varför bry sig egentligen?
En god vän, en riktigt god vän, som står dig nära kommer inte dömma dig för att du inte ringer varje dag eller skriver minst ett sms var 4dje timme.
De kan gå veckor, de kan gå månader innan man ens hör något.. Och ändå är man lika glad och har lika mycket att prata om varje gång.. För de är en vän, en vän som inte dömmer eller försvinner..
Försök att se livet en aningen posetivare, försök att inte se allting så svart.. Den ända du straffar i slutändan är faktiskt dig själv..
Den ända personen du kommer leva hela livet med är faktist dig själv, och inte någon annan.. Den ända personen du ska stå ut med hela livet är dig själv.. Så varför inte börja med att acceptera dig själv, innan du ska ge dig på att försöka leva med någon annan?
Udda värderingar jag vet, men ibland måste man försöka se annorlunda på livet för att förstå saker och ting..
Dagen
Idag rann min bägare över.. Varför måste man se livet så jävla svart hela tiden för? Varför måste man se allting negativt hela tiden, och varför måste man försöka omvända det posetiva till något negativt för att hela tiden försöka må dåligt, och söka bekräftelse..
Som jag sa till Malin: ''Face the fact lixom, du kommer dö ensam.. Om du så lever med en människa i 50-20 eller 10 år.. Så kommer du likförbannat dö ensam..Den ända personen du kommer leva med hela livet ut är dig själv''..
Lär er att leva efter denna:
En universitetlärare i filosofi stod framför sin klass och hade några föremål framför sig. När lektionen började,
plockade han tyst upp en stor tom glasburk och fortsatte med att fylla den med stenar. Han frågade sedan studenterna om glasburken va full. Dom var överens om att så var fallet.
Läraren plockade då upp en låda med småsten och hällde dom i glasburken. Han skakade glasburken lätt så att småstenarna rullade ner mellan stenarna. Han frågade sedan studenterna igen om burken var full. Det tyckte dom förstås att den var.
Läraren plockade nu upp en ask med sand och hällde sanden i glasburken. Sanden fyllde naturligtvis upp allt tomt utrymme.
" Nu vill jag att ni ser detta som era liv", sa läraren.
Stenarna är viktiga saker- din familj, din partner,
din hälsa, dina barn- saker som fortfarande skulle göra ditt liv fullt om allting annat var borta och bara dom fanns kvar.
Småstenar är de andra sakerna som du gillar: Ditt arbete, ditt hus, din bil. Sand är allting annat. Små saker"
" Om du placerar sanden i burken först finns det inget utrymme för småsten eller stenar. Samma gäller ditt liv.
Om du lägger ner all din tid och energi på småsaker kommer du aldrig att ha rum för saker som är viktiga för dig."
" Lägg märke till saker som är viktiga för din lycka. Lek med dina barn. Ta dig tid för motion. Ta din partner ut på dans. Där kommer alltid att finnas tid för att gå till arbetet , städa huset och gå ut med soporna."
" Ta hand om stenarna först- Saker som betyder något. För dina prioriteringar.
Resten är bara sand "
Man behöver inte se livet så jävla gravallvarligt.. Försök att se livet posetivt, då kommer alla andra börja se saker posetivt oxå!!
Faster/Gudmor
Jag har blivit faster åt världens sötaste lilla flicka.. :) <3
51cm lång och väger 3990g :)
Närvös
Närvös, närvös, närvös! Kom igen nu, orkar inte vänta längre <3
Helhet
Att dömma någon eller något kan vara väldigt enkelt, att skapa sig förutfattade meningar om folk man egentligen inte ens känner eller förstår sig på.. Att titta på en människa och säga: ''Jag vet hur du fungerar'' är enkelt.. Men förstår man egentligen, och ser man egentligen hur en människa fungerar?
Många gånger blir jag förknippad med att vara rökare, värsta partypinglan.. Men jag är inget avdera.. Ja jag har rökt, men slutade nästan lika snabbt igen, för de va verkligen ingenting för mig.
Jag har festat, ordnat fester o varit den som stått i centrum på alla fester.. Men de har ändå inte varit någonting för mig, för de har alltid slutat med att jag sitter på en stol och dricker mina öl eller drinkar eller hamnar i slagsmål..
Att försöka se och förstå sig på en människa är inte alls lika enkelt som alla tror..
Se på dig själv, och säg: ''Jag vet hur jag fungerar, jag vet hur jag vill ha det''.. Så går du och en kompis ut på stan för att shopa kläder, eller fika eller vad ni nu ska göra.. Kompisen säger; ''Shit, den där tröjan skulle jag aldrig kunna ha på mig.. Fy vad den är ful'' Och du bara håller med, för att slippa argumentera om varför du tycker just den tröjan är snygg.. Då har du precis brytit löftet med dig själv att du vet hur du fungerar..
Jag är en sådan människa att jag tänker inte alls på när det sårar folk.. Tycker jag att en tröja inte är snygg så säger jag det.. Men jag kan även tilläga till personen i frågan att: ''De gör ingenting att du har den på dig.. För så länge du trivs i den är det okej, men de är aldrig någonting jag skulle kunna sätta på mig''.
Man måste lära sig att skilja på verklighet och drömmar.. Jag kan många gånger drömma om att jag vet exakt hur jag fungerar.. Men i många lägen har jag inte en jävla aning om hur jag kommer reagera på saker och ting.. Ibland håller jag bara käften och håller inte ens med när folk sätter igång och håller låda..
Försök att tänka på det nästa gång ni ser/träffar en människa.. Att ni vet inte alls vad den har för förutfattade meningar om saker och ting, ni vet inte alls hur den personnen fungerar.. För ni vet inte ens hur ni själva fungerar.. Hur ska ni då kunna förstå och se hur andra människor fungerar?
Jag är en knepig människa, som växlar från dag till dag.. Genom att må dåligt, eller så mår jag superbra.. Det kan vara läskit ibland.. Men de är sån jag är, och jag accepterar läget.. För jag kan inte göra så mycket, dem dagarna jag mår dåligt eller har mycket tankar som snurrar runt i huvudet sätter jag mig ner och skriver av mig alla tankar, eftersom jag inte kan sätta känslan i ord.. Utan bara i text.. Det gör att jag lättare kan släppa saker och ting och försöka fokusera på andra saker som är viktigare.. Ibland fungerar det, ibland inte.. Men tankar och sånt jag skriver här är oftast dagen efter glömt.. Jag brukar gå tillbaka och se lite hur jag funderade och fungerade just då..
När jag mår bra, då skriver jag sällan här, jag skriver sällan överhuvudtaget.. Eftersom tankarna inte alls finns där på samma sätt då..
Så folk som läser här, försök att inte ta allting så allvarligt.. För det är sånhär jag är.. Detta är jag, jag är en tänkare.. En människa som analyserar saker och ting som kanske egentligen inte ens finns.. Men som jag hittar på i min hjärna att dem finns...
Många gånger blir jag förknippad med att vara rökare, värsta partypinglan.. Men jag är inget avdera.. Ja jag har rökt, men slutade nästan lika snabbt igen, för de va verkligen ingenting för mig.
Jag har festat, ordnat fester o varit den som stått i centrum på alla fester.. Men de har ändå inte varit någonting för mig, för de har alltid slutat med att jag sitter på en stol och dricker mina öl eller drinkar eller hamnar i slagsmål..
Att försöka se och förstå sig på en människa är inte alls lika enkelt som alla tror..
Se på dig själv, och säg: ''Jag vet hur jag fungerar, jag vet hur jag vill ha det''.. Så går du och en kompis ut på stan för att shopa kläder, eller fika eller vad ni nu ska göra.. Kompisen säger; ''Shit, den där tröjan skulle jag aldrig kunna ha på mig.. Fy vad den är ful'' Och du bara håller med, för att slippa argumentera om varför du tycker just den tröjan är snygg.. Då har du precis brytit löftet med dig själv att du vet hur du fungerar..
Jag är en sådan människa att jag tänker inte alls på när det sårar folk.. Tycker jag att en tröja inte är snygg så säger jag det.. Men jag kan även tilläga till personen i frågan att: ''De gör ingenting att du har den på dig.. För så länge du trivs i den är det okej, men de är aldrig någonting jag skulle kunna sätta på mig''.
Man måste lära sig att skilja på verklighet och drömmar.. Jag kan många gånger drömma om att jag vet exakt hur jag fungerar.. Men i många lägen har jag inte en jävla aning om hur jag kommer reagera på saker och ting.. Ibland håller jag bara käften och håller inte ens med när folk sätter igång och håller låda..
Försök att tänka på det nästa gång ni ser/träffar en människa.. Att ni vet inte alls vad den har för förutfattade meningar om saker och ting, ni vet inte alls hur den personnen fungerar.. För ni vet inte ens hur ni själva fungerar.. Hur ska ni då kunna förstå och se hur andra människor fungerar?
Jag är en knepig människa, som växlar från dag till dag.. Genom att må dåligt, eller så mår jag superbra.. Det kan vara läskit ibland.. Men de är sån jag är, och jag accepterar läget.. För jag kan inte göra så mycket, dem dagarna jag mår dåligt eller har mycket tankar som snurrar runt i huvudet sätter jag mig ner och skriver av mig alla tankar, eftersom jag inte kan sätta känslan i ord.. Utan bara i text.. Det gör att jag lättare kan släppa saker och ting och försöka fokusera på andra saker som är viktigare.. Ibland fungerar det, ibland inte.. Men tankar och sånt jag skriver här är oftast dagen efter glömt.. Jag brukar gå tillbaka och se lite hur jag funderade och fungerade just då..
När jag mår bra, då skriver jag sällan här, jag skriver sällan överhuvudtaget.. Eftersom tankarna inte alls finns där på samma sätt då..
Så folk som läser här, försök att inte ta allting så allvarligt.. För det är sånhär jag är.. Detta är jag, jag är en tänkare.. En människa som analyserar saker och ting som kanske egentligen inte ens finns.. Men som jag hittar på i min hjärna att dem finns...
Sanning
En tjej med många killar får rykte, en kille med många tjejer får status
Struts
Ibland är man bara dum, och naiv.. Tro på saker som egentligen inte kommer hända.. Man kan ju alltid hoppas, men varför egentligen?
Som du sa: ''Emma. Det är 30mil imellan oss, vad tror du egentligen detta kommer leda till?''
Jadu, vad tror jag att detta kommer leda till.. Jag har som vanligt fått sanningen kastad i ansiktet.. Helvete asså.. Hur kan man vara så dum o bara erkänna för sig själv att, ja men vi tycker om någon som bor i SKARA!!
Helvete asså, blir så arg på mig själv ibland..
I did it again, grattis..
Är mest typ, jag vet inte vad jag är.. Irriterad för att jag alltid lyckas stoppa huvudet i sanden när saker och ting blir för jobbiga, eller helt enkelt för självklara..
Att jag låter mig själv bli svag, att jag låter mig själv visa vem jag är, är skit jobbigt.. Jag borde egentligen inte skämmas, utan jag borde vara stolt över det.. Det som är jobbigast är att jag inte tar åt mig av vad folk säger till mig. Så många gånger både Malin och Mamma har sagt till mig att låt tiden avgöra vad som händer. Låt dagarna kommer som dem kommer, så lyckas jag alltid..
Alltid, alltid, alltid..
O denna gången också..
Skrev ett meddelande som var 1mil långt.. Och lär inte få något svar på det.. Känner ingen ångest eller panik över det. Kändes bra att få skriva det jag skrev..
Men verkligen: '' Tack och hej, nästa tjej ''
