Onda tårar som bränner ner för kinden har rullat konstant i två dagar nu, av oro, uppgivenhet och av ilska..

Ska man verkligen behöva kämpa såhär mycket för en läkarvård man betalar skatt för? Då skulle jag lika gäna kunna strunta i att betala skatt och betala för varje besök, undersökning, vård ect ect som jag gör..

En mage som är totalt uppblåst och gör ont, så fort jag stoppar i mig något känns det, det gör ont.. Det är som att man bara vill stoppa ner två fingrar i halsen och få upp det igen.. Ibland om jag har tur, så får jag behålla maten och att det inte bara rinner rakt igenom ( Jo jag vet att jag är frispråkig just nu.. )

Hade återbesök hos läkaren idag 8.15 efter ha käkat något gallsyre pulver i några dagar... För att göra en uppföljning hur det har gått.. Till och från har det gått bra, fram till igår 22/6 fick jag behålla maten, men jag får fortfarande otroligt ont..

Han tittar på mig som att jag vore en komplett idiot, en hypokondriker som ''känner'' efter för mycket.. Jag äter laktosfria produkter sedan 2009 ca, men enligt honom ska ingen med min DNA-uppsättning kunna vara laktos eller gluten intollerant.. Så de ända det gjorde skillnad var i min plånbok.. - Tack för den lixom..
Så vad gör man nu? Slutar med laktosfria produkter och få ennu ondare, eller.. Egentligen gör det ingen större skillnad, mer än att jag får ONT, verkligen jätte ONT om jag äter ''vanlig'' mat..

Hur kan en sådan människa få vara läkare? Hur kan det ens vara möjligt.. Är det ens tillåtet att bli behandlad på det här sättet?

Jag kommer dit, för att få hjälp.. Inte för att lösa problemet själv..
Min mamma sa: - Allt som rör magen åker du in till akuten och sätter dig nu, om du så ska sitta där i 3timmar eller 10timmar.. Du måste få en rätsida på detta nu, eftersom min egna vårdcentral inte vill hjälpa mig.. Så har jag inte så mycket val.. Eller?


Det låter sjukt, jag vet.. Och jag är trött på det här nu, men det finns säkert dem som har det värre..

Vad gör man?

Det är lätt att se sig själv, falla till avgrunden utan någon som helst stopp på slutet, man bara faller och faller.. Och vet aldrig vart man hamnar..

Dags att öppna ögonen och inse att verkligheten är inte densamma, allting är inte svart eller vitt.. Världen kan ses i färger

Låt mig få leva, låt mig bara få vara normal.. Bara för en dag!

Varför är jag så rädd, rädd för verkligenheten och sanningen?

Varför är jag så rädd för mig själv, att jag sätter dit mitt skal när det blir för mycket.. Vill bara försvinna och gå under jorden ibland för att saker och ting är så otroligt jobbiga.

Ibland kan jag inte ens tänka klart, och jag förstår inte ens ibland varför jag tänker.
Saker och ting blir så onödiga, och det blir såna onödiga argument i tankarna som gör att det bara blir värre.
Komplicerat? Jo tack.. Jag lever med detta varenda dag.

En enda motgång och livet känns så otroligt hopplöst.. Varför är det så?
Är så leds på att det ska vara såhär!

Har träffat världens underbaraste, men ändå är jag så otroligt rädd för att bli sårad, varför hänger det förflutna kvar? Han är ju verkligen inte som alla andra.. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka, jag kan inte låta bli att fundera.. Tänk om, tänk om jag verkligen skulle släppa in honom helt..
Skulle han dra då?
Precis som alla andra har gjort!

Jag skulle inte klara av det..

Min kropp börjar säga ifrån, mitt liv börjar ge upp.. Varför ska de vara såhär egentligen för? Kroppen min är som att den vore 100år äldre än mig.. Jag är snart 23år gammal, och min mage har redan sagt upp sig. Många gånger vill jag bara lägga mig ner och aldrig vakna igen, det är inte normalt. Och det är för att jag kan inte styra mitt liv som jag vill..

Varför slappnar jag inte bara av, låter livet vara som det är? Har världens underbaraste som faktiskt ställer upp på mig, som finns där.. Och som inte klagar när jag växlar som en jävla bilderbok i humöret..

GASH! Ibland blir jag bara såååå leds på mig själv..

Jag är impulsiv, och jag älskar det.. Men ändå vill jag ha något fast