Oövervinnerlig
När man får posetiv respons från alla möjliga håll så känner man sig oövervinnerlig, man känner att man kommer klara allt i hela världen då.. Det finns ingenting som kan stoppa en ..
Men sen behöver det så ytterst ytterst lite som kan få en att falla ner ifrån bergstoppen och inse att livet va inte så underbart som man hade föreställt sig.. Att just detta lilla kan få en att rasera är läskigt..
Man försöker att hela tiden blicka framåt.. 'Vad är värt att bry sig i?' så får man tänka varje dag.. Även fast jag ligger på soffan och dör av tristess så vet jag att jag kan inte strutta omkring varje dag.. Jag kan inte vara pigg och alert varje dag..
Idag har jag haft både Cilla och Malin här, jag älskar att få besök det är inte det.. Men det är så fruktansvärt jobbigt att försöka vara social. Det tär på psyket lika mycket som det tär att inte ha någon här.. Aldrig kan man vara nöjd..
Idag har verkligen varit en sådan dag där jag inte orkat gjort mycket, jag orkade knappt klä på mig kläderna och kliva upp imorse.. Men envis som jag är gjorde det endå.. Började även med järntabletter idag, så jag hoppas på att jag ska få tillbaka lite energi i kroppen så man orkar göra någonting om dagarna iaf.. Förut kunde jag ändå sitta uppe en hel dag framför datorn, det pallar jag verkligen inte nu.. Och sen att dem små där inne ska vakna varje gång man äter är inte lättare heller.. Jag tror dem vill göra sin mamma fit for beach 2012 ;-)
Man känner att man kan orka allt vissa dagar, det är dem dagarna man ska ta det som lugnast egentligen.. För gör man någonting ansträngande och är uppe i varv, så är man så totalt slut dagen efter.. Det känns som man har sprungit 17 varv runt hela jorden.. Sjukt, men sant..
Men sen behöver det så ytterst ytterst lite som kan få en att falla ner ifrån bergstoppen och inse att livet va inte så underbart som man hade föreställt sig.. Att just detta lilla kan få en att rasera är läskigt..
Man försöker att hela tiden blicka framåt.. 'Vad är värt att bry sig i?' så får man tänka varje dag.. Även fast jag ligger på soffan och dör av tristess så vet jag att jag kan inte strutta omkring varje dag.. Jag kan inte vara pigg och alert varje dag..
Idag har jag haft både Cilla och Malin här, jag älskar att få besök det är inte det.. Men det är så fruktansvärt jobbigt att försöka vara social. Det tär på psyket lika mycket som det tär att inte ha någon här.. Aldrig kan man vara nöjd..
Idag har verkligen varit en sådan dag där jag inte orkat gjort mycket, jag orkade knappt klä på mig kläderna och kliva upp imorse.. Men envis som jag är gjorde det endå.. Började även med järntabletter idag, så jag hoppas på att jag ska få tillbaka lite energi i kroppen så man orkar göra någonting om dagarna iaf.. Förut kunde jag ändå sitta uppe en hel dag framför datorn, det pallar jag verkligen inte nu.. Och sen att dem små där inne ska vakna varje gång man äter är inte lättare heller.. Jag tror dem vill göra sin mamma fit for beach 2012 ;-)
Man känner att man kan orka allt vissa dagar, det är dem dagarna man ska ta det som lugnast egentligen.. För gör man någonting ansträngande och är uppe i varv, så är man så totalt slut dagen efter.. Det känns som man har sprungit 17 varv runt hela jorden.. Sjukt, men sant..
Ja! <3
Idag har mitt hjärta klarat körkortet.. Fy tusan vad jag är glad för din skull.. Älskar dig, mer än allt annat på jorden <3
Uppfattning
Detta med att skapa sig en uppfattning om folk kan vara svårt..
Folk har fått för sig att jag är mera 'bitchigare' nu eftersom jag är så hård med mitt privatliv nu förtiden.. För jag vill hålla det just privat.
Jag har ingenting emot att folk kommer till mig eller skriver till mig ang mina trillingar, men att lägga till mig som vän bara på fb rätt upp och ner just pga att snoka kan göra mig redigt irriterad.. Känner jag dig? Lägger du till mig som vän bara för min skull? Eller gör du det för att rota?
Jag har börjat blogga om detta just pga att jag är så less över att folk vill lägga till mig som vän på facebook, för efter sjukhuset eller när jag låg på sjukhuset fick jag 150 nya facebookvänner 170 missade samtal och 60 nya meddelanden?
Det är skrämmande, okej att folk tycker det är en 'sensation' och otroligt 'häftigt' för de inte är så många i deras närhet som väntar trillingar.. Men det är inte okej att börja snoka tycker jag personligen..
Har ni frågor får ni jätte gärna ställa dem här, jag svarar så gott jag kan.. Och jag är ingen bitch, men jag är mån om mitt och Roberts och våra barns privatliv.. De kan vara därför min facebook är låst för alla andra än mina vänner?
Men har ni frågor får ni jätte gärna ställa dem, jag har inget emot att ni pratar med mig eller mailar mig.. Jag svarar i den mån jag kan och på dem frågorna jag kan :-)
Folk har fått för sig att jag är mera 'bitchigare' nu eftersom jag är så hård med mitt privatliv nu förtiden.. För jag vill hålla det just privat.
Jag har ingenting emot att folk kommer till mig eller skriver till mig ang mina trillingar, men att lägga till mig som vän bara på fb rätt upp och ner just pga att snoka kan göra mig redigt irriterad.. Känner jag dig? Lägger du till mig som vän bara för min skull? Eller gör du det för att rota?
Jag har börjat blogga om detta just pga att jag är så less över att folk vill lägga till mig som vän på facebook, för efter sjukhuset eller när jag låg på sjukhuset fick jag 150 nya facebookvänner 170 missade samtal och 60 nya meddelanden?
Det är skrämmande, okej att folk tycker det är en 'sensation' och otroligt 'häftigt' för de inte är så många i deras närhet som väntar trillingar.. Men det är inte okej att börja snoka tycker jag personligen..
Har ni frågor får ni jätte gärna ställa dem här, jag svarar så gott jag kan.. Och jag är ingen bitch, men jag är mån om mitt och Roberts och våra barns privatliv.. De kan vara därför min facebook är låst för alla andra än mina vänner?
Men har ni frågor får ni jätte gärna ställa dem, jag har inget emot att ni pratar med mig eller mailar mig.. Jag svarar i den mån jag kan och på dem frågorna jag kan :-)
Till salu
Är det någon som är intresserad av att köpa barnkläder i storlekarna 116-152? Har lite kläder jag skulle behöva bli av med :-)
Vid intresse kan jag lägga upp bilder i bloggen, kommentera gärna ifall det är någon som är intresserad ..
Läkare
Idag skulle jag till barnmorskan och även till läkaren, men läkaren ringde sig sjuk och jag hade ingen aning om när jag skulle vara hos barnmorskan och den barnmorskan som ringde mig ang återbudet sa att jag skulle strunta i att gå till barnmorskan idag.. Så hon skulle höra av sig till mig.. Jaja, ska till sjukhuset nästa vecka på ultraljud och till läkaren oxå.. Så det är ett väldans spring hela tiden..
Man känner sig kroniskt bakfull hela tiden, känns som man bara kan sova och sova och sova.. Helt sjukt..
Igår hade jag även otroligt ont i benen så mamma fick massera dem innan hon gick iväg på sitt möte, låg nere i soffan och verkligen grät av smärta.. Helt sjukt..
Varför blir det så egentligen?
Idag skjutsade även min mor upp mig till Stockholm så jag fick hämta ut mitt paket ifrån Goodiebaby, lite småsaker fick man med.. Typ som engångshaklappar lite provblöjor ifrån huggies och lite annat smått och gott.. Ska in till Enköping lite senare i eftermiddag och hämta ut mina paket som finns att hämta på apoteket oxå, se vad dem innehåller för spännande saker..
Har fått fatt i mitt sista sjukskrivningspapper oxå, så det ska läggas på lådan idag och skickas till Försäkringskassan så mitt ärende inte avskrivs.. Mycket att stå i nu innan barnen kommer.. Håller på att fiska bland olika företag oxå om sponsring lockar dem med att anonsera om dem i min blogg och deras produkter här.. Det är svårt, men jag ger inte upp..
Nästa vecka bär det av in till Enköping igen för att öppna upp ett konto till barnen, så jag kan sätta in deras pengar där.. Känns som att jag har alldeles för mycket att göra, jag borde egentligen ta det lugnt.. Men kan inte göra det.. Har för mycket att tänka på..
Idag har dem varit riktigt livliga där inne, det känns som små 'bubblor som sprängs' när dem rör eller sprattlar till där inne.. Skit obehalig känsla, men ändå så häftigt.. För då vet jag att dem små rackarna lever där inne iaf..
Detta fick man med i 'Goodiebaby' boxen, kan rekomendera er att gå in där och beställa en sådan box ifall ni är havande/eller precis har fått barn..:
www.facebook.com/Goodiebaby
'Försök leva på hoppet, när lyckan dör ut..'
Att tacklas med känslan av självhat, nervositet och rädlsa så förstår man i vikten av hur många olika delade vägar det är..
En nervositet kan vara toppen av ett isberg, man lär sig att acceptera omgivningen eller det som komma skall och tacklar känslorna utöver som dem kommer..
Ett självhat är att man klandrar sig själv för allting även fast man ändå inte kan påverka det så hatar man sig själv så mycket just pga allting som är runt omkring.. Alla ord, alla tankar, alla åsikter.. Sånt man egentligen inte kan rå för.. Det är lixom ödet och naturens lag som styr sånt..
Man tacklas med såna här känslor varje dag, och man vill så gärna bara kunna vara glad över allting.. Men det är så otroligt svårt, för man vet inte hur man ska göra.. Hur ska man våga älska något som kanske inte ens kommer att överleva? Så hemskt att säga, men de är så folk talar för mig hela tiden.. 'Hur vågar du köpa saker? De kan ju hända vad som helst'? Ja.. Jag är medveten om det.. Men det är väl mitt sätt att få visa lyckan..
Mitt sätt att få slappna av är att få tala mycket om just 'dem' mina barn.. Få tala om dem som att dem redan fanns här.. Få slappna av i tankarna och bara få vara.. Men oftast så kommer verkligheten ikapp en och man inser att dem finns inte här.. Och fortfarande kan vad som helst hända.. Jag är medveten om det..
Sjukhuset informerar om sånt varje gång vi är där.. Det är inte så att varken jag eller Robert inte är införstådda med vad detta handlar om.. Jag tror vi vet mera än alla runt omkring egentligen..
Man känner sig så totalt uppgiven och rädd på samma gång, uppgiven med att man 'vågar' inte älska för mycket ifall att.. Och uppgiven med att man vill älska hur mycket som helst bara för att få känna av lugnet..
Jag vet att jag skriver många otroligt deprimerade inlägg, men försök leva i situationen själv.. Försök att sätta er in i det som vi går igenom varje dag.. Minsta lilla kan få oss att börja om från början igen.. Minsta lilla ord, eller bara minsta lilla, kan få oss att falla tillbaka i mörkret igen för att vi inte vågar se ljuset.. Vi vågar inte hoppas och vi vågar inte älska..
Det är sjukt, så jävla sjukt.. För de är våra barn det handlar om.. VÅRA barn, inga andras barn..
Vi ska få en kurator på sjukhuset som vi kan bolla just alla dessa tankar med, och får vi ingen tänker jag be om en.. För de är en otrolig psykisk påfresting vi går igenom.. Både jag och Robert..
Dagarna kommer alltid gå fortfare än vad jag egentligen vill, och de är bara följa med i strömmen och försöka vara så posetiv som möjligt.. Det är svårt, jätte svårt.. Men man måste försöka för att inte bli alldeles virrig och deprimerad..
Det gör ont i mig att prata om dem 3 där inne, ibland vill jag bara gråta när folk frågar.. För jag vet inte hur jag ska tackla allting.. Jag vet inte hur jag ska våga prata om 3st som kanske inte ens klarar sig..
Jag vill bara kunna se framåt och som en väldigt god vän sa till mig 'Alla sagor behöver inte ha sorliga slut'.. Jag hoppas inte våran saga har det.. Jag vill inte att våran saga ska ha det..
En nervositet kan vara toppen av ett isberg, man lär sig att acceptera omgivningen eller det som komma skall och tacklar känslorna utöver som dem kommer..
Ett självhat är att man klandrar sig själv för allting även fast man ändå inte kan påverka det så hatar man sig själv så mycket just pga allting som är runt omkring.. Alla ord, alla tankar, alla åsikter.. Sånt man egentligen inte kan rå för.. Det är lixom ödet och naturens lag som styr sånt..
Man tacklas med såna här känslor varje dag, och man vill så gärna bara kunna vara glad över allting.. Men det är så otroligt svårt, för man vet inte hur man ska göra.. Hur ska man våga älska något som kanske inte ens kommer att överleva? Så hemskt att säga, men de är så folk talar för mig hela tiden.. 'Hur vågar du köpa saker? De kan ju hända vad som helst'? Ja.. Jag är medveten om det.. Men det är väl mitt sätt att få visa lyckan..
Mitt sätt att få slappna av är att få tala mycket om just 'dem' mina barn.. Få tala om dem som att dem redan fanns här.. Få slappna av i tankarna och bara få vara.. Men oftast så kommer verkligheten ikapp en och man inser att dem finns inte här.. Och fortfarande kan vad som helst hända.. Jag är medveten om det..
Sjukhuset informerar om sånt varje gång vi är där.. Det är inte så att varken jag eller Robert inte är införstådda med vad detta handlar om.. Jag tror vi vet mera än alla runt omkring egentligen..
Man känner sig så totalt uppgiven och rädd på samma gång, uppgiven med att man 'vågar' inte älska för mycket ifall att.. Och uppgiven med att man vill älska hur mycket som helst bara för att få känna av lugnet..
Jag vet att jag skriver många otroligt deprimerade inlägg, men försök leva i situationen själv.. Försök att sätta er in i det som vi går igenom varje dag.. Minsta lilla kan få oss att börja om från början igen.. Minsta lilla ord, eller bara minsta lilla, kan få oss att falla tillbaka i mörkret igen för att vi inte vågar se ljuset.. Vi vågar inte hoppas och vi vågar inte älska..
Det är sjukt, så jävla sjukt.. För de är våra barn det handlar om.. VÅRA barn, inga andras barn..
Vi ska få en kurator på sjukhuset som vi kan bolla just alla dessa tankar med, och får vi ingen tänker jag be om en.. För de är en otrolig psykisk påfresting vi går igenom.. Både jag och Robert..
Dagarna kommer alltid gå fortfare än vad jag egentligen vill, och de är bara följa med i strömmen och försöka vara så posetiv som möjligt.. Det är svårt, jätte svårt.. Men man måste försöka för att inte bli alldeles virrig och deprimerad..
Det gör ont i mig att prata om dem 3 där inne, ibland vill jag bara gråta när folk frågar.. För jag vet inte hur jag ska tackla allting.. Jag vet inte hur jag ska våga prata om 3st som kanske inte ens klarar sig..
Jag vill bara kunna se framåt och som en väldigt god vän sa till mig 'Alla sagor behöver inte ha sorliga slut'.. Jag hoppas inte våran saga har det.. Jag vill inte att våran saga ska ha det..
Nervositet och hopp
Linjen mellan nervositet och hoppen är hårfin.. Jag vill leva på hoppet att alla mina barn klarar sig, för alltig har ju gått bra hittils.. När jag endå har den största rädslan/nervositeten i kroppen som går att finna att en, två kanske t.om alla tre kanske inte överlever.. Hur klarar man det?
Än så länge vet jag att dem ligger i tryggt förvar där inne, och så länge dem bestämmer sig för att stanna där inne tänker jag hålla mig lugn, och faktiskt planera för tre barn, inte två barn eller ett barn.. Utan tre barn..
Jag är väl medveten om att jag 'bara' är i v15 och jag vill både att veckorna ska springa iväg, lika väl som jag vill att dem ska börja sakta av så jag själv hinner med mentalt.. För även fast man inte tror det så varje ny vecka man går in i, är ett nytt steg avklarat i den här graviditeten.. Min kompis lärde mig det att i en riskgraviditet får man ta vecka för vecka.. Jag kan inte planera hur mina dagar ser ut, knappt dem kommande timmarna..
För jag vet aldrig hur jag mår eller vad som händer..
Igår va jag med min mamma och Linnéa på något 'Homeparty' (Sexparty för tanter). Va skönt att komma iväg och faktiskt få skratta lite.. Men det är så psykiskt påfrestande både för kroppen och hjärnan att koncentrera sig, lyssna på alla och faktiskt försöka vara social.. Det är skit svårt att förstå, men tänk er någon dag när ni mår riktigt jävla dåligt, försök att vara social då.. Inte det lättaste kanske? Så är det för mig, fast jämt.. Vissa dagar kan vara något bättre än andra, men de är inte så att jag sitter vid köksbordet i flera timmar och är social, för det går inte.. Efter ett tag stänger kroppen av, och då är det bara att gå och lägga sig.
Har tjatat på min mamma om att jag vill ha en systemkamera, men kommer få spara ihop till en sådan.. Dyyrt.. Men men, vill kunna ta massa bra bilder under och efter graviditeten :-)
Ny vecka
Idag går man in i ny vecka, så idag går jag in i v14+0 = v15..
Stor och tung
Egentligen kan jag väl inte kalla mig så stor ännu, men det är tungt ibland att stå länge och prata med någon.. Eftersom jag redan har en paj rygg sedan innan så tar ju ryggen mycket stryk av att man har något stort framtill som väger tyngre och tyngre.. Som tur är så har man väldigt förstående vänner, så dem förstår att man inte kan springa i affärer, och att man inte alls kan vara lika social som man har varit innan.. Även fast det tar mycket på mig så känns det många gånger otroligt skönt att faktiskt få vara ensam.
Man behöver inte koncentrera sig på att vara trevlig, och man behöver absolut inte koncentrera sig på att vara social jämte mot den andra personen som man bjudit hit.. Så många gånger när jag har mina ''svackor'' eller vad man ska kalla dem för så brukar jag säga till folk att jag vill faktiskt vara själv idag.. ( För under den här korta tiden har jag lärt mig att säga nej..) Man måste lära sig det, att när kroppen säger ifrån så måste man våga säga nej.
Det tar mycket på psyket att bara sitta ensam och nästan aldrig gå ut.. Lika väl som det tar ohyggligt mycket på psyket att vara ute på stan i allt stim.. Det är absolut inte mycket folk på Enköpings torg, men jag trodde jag skulle gå upp i atomer när mamma och min lillasyster va och klippte sig på Kickans inne i stan idag.. Det vart helt enkelt för mycket för mig.. Så när vi gick inne på ICA maxi och skulle handla efteråt så va jag som en stor sås klump.. Jag bara gick där i min egna lilla värld och vart irriterad på allt och alla.. Tyvärr var det min väldigt ettriga lillasyster som fick ta dem största smällarna.. Varför vet jag inte, men man agerar väl antagligen utåt när det blir för mycket efter ett tag.
Steffi min kära lilla Steffi har precis varit här, och fick lite 'Bra att ha grejer' utav henne.. Då jag och Robert inte har så stort utbud i vårat kök så var det verkligen otroligt välkomna grejer i vårat nyblivna kök ( Som vi förhoppningsvis får så småning om ).. Sedan fick jag en liten present till barnen.. Det vart 3 handdukar en varsin till barnen.. Jätte söta.. Som Steffi kallade det 'Finsk kultur'.. Ha ha.. Tack min älskade ängel, det behövdes verkligen, och dem kommer verkligen komma till anvädning.. Användas i skötväskan kanske? Haha, ja det blir ett senare problem.
Sedan har Malin varit här idag och lämnat den första bilbarnstolen, så jag känner att våran 'barnsamling' börjar bli komplett.. Men långt ifrån klar.. Men det blir den väl aldrig, för vad jag har insett så kan man aldrig få för mycket saker eller kläder med 3 barn.
Fick även 2 väldigt välkomnande mail idag ifrån både Pampers och Libero.. När barnen kommer så ska vi skicka in födelsebevis på dem så vi kan få ut rätt storlek på blöjorna till barnen. Libero skickar 3paket per barn och Pampers vet jag inte hur mycket dem skulle sponsra med, men där skulle jag också skicka in födelsebevis så skulle dem skicka blöjor till oss... Bara tacka och ta emot, även de lilla kan göra det stora i våran värld iaf --
Man behöver inte koncentrera sig på att vara trevlig, och man behöver absolut inte koncentrera sig på att vara social jämte mot den andra personen som man bjudit hit.. Så många gånger när jag har mina ''svackor'' eller vad man ska kalla dem för så brukar jag säga till folk att jag vill faktiskt vara själv idag.. ( För under den här korta tiden har jag lärt mig att säga nej..) Man måste lära sig det, att när kroppen säger ifrån så måste man våga säga nej.
Det tar mycket på psyket att bara sitta ensam och nästan aldrig gå ut.. Lika väl som det tar ohyggligt mycket på psyket att vara ute på stan i allt stim.. Det är absolut inte mycket folk på Enköpings torg, men jag trodde jag skulle gå upp i atomer när mamma och min lillasyster va och klippte sig på Kickans inne i stan idag.. Det vart helt enkelt för mycket för mig.. Så när vi gick inne på ICA maxi och skulle handla efteråt så va jag som en stor sås klump.. Jag bara gick där i min egna lilla värld och vart irriterad på allt och alla.. Tyvärr var det min väldigt ettriga lillasyster som fick ta dem största smällarna.. Varför vet jag inte, men man agerar väl antagligen utåt när det blir för mycket efter ett tag.
Steffi min kära lilla Steffi har precis varit här, och fick lite 'Bra att ha grejer' utav henne.. Då jag och Robert inte har så stort utbud i vårat kök så var det verkligen otroligt välkomna grejer i vårat nyblivna kök ( Som vi förhoppningsvis får så småning om ).. Sedan fick jag en liten present till barnen.. Det vart 3 handdukar en varsin till barnen.. Jätte söta.. Som Steffi kallade det 'Finsk kultur'.. Ha ha.. Tack min älskade ängel, det behövdes verkligen, och dem kommer verkligen komma till anvädning.. Användas i skötväskan kanske? Haha, ja det blir ett senare problem.
Sedan har Malin varit här idag och lämnat den första bilbarnstolen, så jag känner att våran 'barnsamling' börjar bli komplett.. Men långt ifrån klar.. Men det blir den väl aldrig, för vad jag har insett så kan man aldrig få för mycket saker eller kläder med 3 barn.
Fick även 2 väldigt välkomnande mail idag ifrån både Pampers och Libero.. När barnen kommer så ska vi skicka in födelsebevis på dem så vi kan få ut rätt storlek på blöjorna till barnen. Libero skickar 3paket per barn och Pampers vet jag inte hur mycket dem skulle sponsra med, men där skulle jag också skicka in födelsebevis så skulle dem skicka blöjor till oss... Bara tacka och ta emot, även de lilla kan göra det stora i våran värld iaf --
Så nu har barnen fått lite finsk kultur.. Tack så otroligt mycket Steffi och Mirja :-)
Värdelöshet
En känsla av att vara värdelös och ändå känna sig otroligt cool i situationen är svårt.. Jag fick inte bestämma hur jag skulle ha min förslossning utan de va bara - ''Det blir planerat snitt någonstans mellan v34-36'' Okej, ja jo planerat snitt är ju det bästa för barnen absolut.. Men jag då? Inte få testa på detta med krystverksarbetet inte få känna att jag har genomgått en förlossning som jag klarade.. Det känns sjukt, inte få höra det här -''Nu kan du krysta o kom igen nu''.. Även fast jag vet att ett kejsarsnitt är de absolut bästa för barnen så känner man sig ändå så totalt uppgiven.
Det hade varit skillnad om jag hade fått gått min graviditet o tro att jag skulle få föda vaginalt och sen vart det ett akut kejsarsnitt.. Men o andra sidan, man hade nog känt sig lika värdelös ändå tror jag.. Konstigt men sant..
Man förgyller dagarna med att koppla bort tankarna, jag fixar med mina scrapbooks, jag säljer lite kläder som inte kommer till anvädning som andra barn eller vuxna kan behöva bättre och ibland kan jag bara spendera en hel dag framför datorn och sen fundera på kvällen -''Vad gjorde jag idag egentligen?''
Jag försöker koppla bort tankarna med graviditeten så mycket som möjligt och faktiskt njuta av den, fast jag egentligen är skit rädd för vad som komma skall.. Helt ärligt, jag är fan skit rädd.. Men jag vill inte att kroppen ska bygga upp den oron för det stressar bara mig och bebisarna ännu mera..
Det är mycket som de ska stå's i nu under höst/vinter halvåret.. Vi ska planera för hur rummet ska se ut här hos mamma och pappa, vi ska planera så mycket som de bara går för barnens nedkomst .. Tömma våran lägenhet i Bromma, sen sticker min sambo till norge och arbetar i några veckor.. Dem pengarna är mer än välkomna just nu ska ni veta..
Sen ska jag väl bara fördriva tiden med att göra aboslut ingenting dem dagarna jag inte orkar och försöka pyssla lite här hemma.. Hjälpa mamma så mycket som jag bara orkar, och försöka socialisera mig med mina vänner..
Jag vet att det är svårt, för jag vet aldrig vad jag ska prata om.. Eller vad jag kan prata om.. Det känns som jag ältar om allting sjutton gånger om hela tiden och att folk blir trötta på mig babbel..
Men, det kanske är så? Vad vet jag, helt ärligt bryr jag mig faktiskt inte.. Har sluta brytt mig.. De tjänar ingenting till egentligen..
Nej ursch, så negativ man låter.. Återgå till arbetet kanske :-)
Det hade varit skillnad om jag hade fått gått min graviditet o tro att jag skulle få föda vaginalt och sen vart det ett akut kejsarsnitt.. Men o andra sidan, man hade nog känt sig lika värdelös ändå tror jag.. Konstigt men sant..
Man förgyller dagarna med att koppla bort tankarna, jag fixar med mina scrapbooks, jag säljer lite kläder som inte kommer till anvädning som andra barn eller vuxna kan behöva bättre och ibland kan jag bara spendera en hel dag framför datorn och sen fundera på kvällen -''Vad gjorde jag idag egentligen?''
Jag försöker koppla bort tankarna med graviditeten så mycket som möjligt och faktiskt njuta av den, fast jag egentligen är skit rädd för vad som komma skall.. Helt ärligt, jag är fan skit rädd.. Men jag vill inte att kroppen ska bygga upp den oron för det stressar bara mig och bebisarna ännu mera..
Det är mycket som de ska stå's i nu under höst/vinter halvåret.. Vi ska planera för hur rummet ska se ut här hos mamma och pappa, vi ska planera så mycket som de bara går för barnens nedkomst .. Tömma våran lägenhet i Bromma, sen sticker min sambo till norge och arbetar i några veckor.. Dem pengarna är mer än välkomna just nu ska ni veta..
Sen ska jag väl bara fördriva tiden med att göra aboslut ingenting dem dagarna jag inte orkar och försöka pyssla lite här hemma.. Hjälpa mamma så mycket som jag bara orkar, och försöka socialisera mig med mina vänner..
Jag vet att det är svårt, för jag vet aldrig vad jag ska prata om.. Eller vad jag kan prata om.. Det känns som jag ältar om allting sjutton gånger om hela tiden och att folk blir trötta på mig babbel..
Men, det kanske är så? Vad vet jag, helt ärligt bryr jag mig faktiskt inte.. Har sluta brytt mig.. De tjänar ingenting till egentligen..
Nej ursch, så negativ man låter.. Återgå till arbetet kanske :-)
Känsla
Att försöka beskriva en känsla när man pratar är svårt, iaf för mig.. Men att sätta känslan i text klarar jag galant.. Jag vet inte varför, men jag är ingen vidare talare, tycker de är jobbigt att försöka beskriva en känsla med handlingar och ord bara rätt ut.. De blir så..? Banalt? De låter så otroligt töntigt när man sitter och förklarar hur man mår.. Vem fan vill lyssna? Ne, jag har lättare för att sätta ner känslor i ord och text.. Faktiskt..
Igår satte jag mig ner och pyssla, jag har blivit väldigt pysslig på sista tiden.. Säljer kläder och gör scrapbook.. Sånt hade jag aldrig tid med förut, kan de vara för att jag är sjukskriven?
Där jag tog alla våra UL bilder vi fick sist och klistrade in gjorde fina möster med olika papper o massa klistermärken .. Plus att jag skrev text, text som innehåller den resan som både jag och Robert genomgår.. För jag tror de är lättare att sätta handling på orden när du har bilderna brevid.. Då kan man assosiera till olika senarium att tänk om de vore mina egna UL bilder ect ect.. Äsch, va sjukt det låter?
Jag tyckte iaf de var jätte skönt att titta igenom boken med all text jag skrivit och tillsammans med bilderna, det känns lixom mera.. Jag vet inte, verkligt? Är det rätt ord?
Man förstår mera känslan av att få paniken över de okända.. Paniken över att man genomgår något som ingen annan har gjort förut.. Ja du, de finns så mycket..
Igår satte jag mig ner och pyssla, jag har blivit väldigt pysslig på sista tiden.. Säljer kläder och gör scrapbook.. Sånt hade jag aldrig tid med förut, kan de vara för att jag är sjukskriven?
Där jag tog alla våra UL bilder vi fick sist och klistrade in gjorde fina möster med olika papper o massa klistermärken .. Plus att jag skrev text, text som innehåller den resan som både jag och Robert genomgår.. För jag tror de är lättare att sätta handling på orden när du har bilderna brevid.. Då kan man assosiera till olika senarium att tänk om de vore mina egna UL bilder ect ect.. Äsch, va sjukt det låter?
Jag tyckte iaf de var jätte skönt att titta igenom boken med all text jag skrivit och tillsammans med bilderna, det känns lixom mera.. Jag vet inte, verkligt? Är det rätt ord?
Man förstår mera känslan av att få paniken över de okända.. Paniken över att man genomgår något som ingen annan har gjort förut.. Ja du, de finns så mycket..
Början på scrapbooken, och våran otroligt långa men ändå så häftiga resa
Lustig känsla
Ibland får jag den här lustiga känslan att jag kan göra vad som helst bara för att få tjäna ihop massa pengar till mina barn innan dem föds.. Så jag kan lägga in på deras sparkonton sen när dem väl kommer..
Jag har bestämt att jag och min sambo ska öppna 3st olika personliga konton till våra barn som blir frysta tills dem fyller antingen 18 eller 20år.. ( Min far tycker 20år, för då är dem tillräckligt mogna ).. För då har dem kapital till att flytta hemmifrån, till att ta körkort ect ect.. Så står man inte där i slutändan med en hel hög med pengar som måste betalas in.. Eftersom alla 3 kommer vara lika för moppeålder, ta körkort flytta hemmifrån ( vilket är väldigt individuellt beroende på vad dem får för personligheter.. ) Men jag känner att jag vill fundera klart på allt sånt där.. Vilken bank som är bäst att ha pengarna i ect ect.. Det är så mycket som jag tänker på hela tiden, som jag vill ska vara färdigplanerat vid barnens nedkomst.. Så är det bara att göra sen.. Ska in antingen denna vecka, eller nästa vecka och öppna upp ett gemensamt konto åt barnen eftersom man inte kan öppna personliga konton till ofödda barn..
Så det kontot kommer inte bli fryst, där kommer det hamna pengar som man kan använda till saker kläder ect innan barnen kommer.. Och sen efter barnen har kommit så delar man upp dem pengarna som blir över på 3 och sätter in på vardera konto.. Så vet jag att jag har ett bra startkapital till våra små troll..
Urschane mig.. De är svårt allt sånt där, och bolla tankar med Robert oxå, men han tyckte de va en väldigt bra idé.. För skaffar man sparbössor åt barnen blir det lätt att man går där o ''lånar'' pengar ifall man skulle ha det knapert, och det vill inte jag.. För barnens pengar är barnens pengar.. De ska ingen annan röra.. Varken jag eller Robert.. Sen kan även roberts släktingar sätta in pengar på barnens konto om dem skulle vilja det.. Eftersom dem bor så pass långt bort så kanske dem inte kommer ner varenda födelsedag ect ect.. ( De som är så bra, är att barnen har samma födelsedag.. Så de blir inte så utspritt ;-) ) haha ..
Men då kan även dem känna att dem bidrar till någonting som faktiskt går till barnen sen och inte hamnar i våra fickor.. :-)
Nu har jag lättat mina tankar för idag!
Jag har bestämt att jag och min sambo ska öppna 3st olika personliga konton till våra barn som blir frysta tills dem fyller antingen 18 eller 20år.. ( Min far tycker 20år, för då är dem tillräckligt mogna ).. För då har dem kapital till att flytta hemmifrån, till att ta körkort ect ect.. Så står man inte där i slutändan med en hel hög med pengar som måste betalas in.. Eftersom alla 3 kommer vara lika för moppeålder, ta körkort flytta hemmifrån ( vilket är väldigt individuellt beroende på vad dem får för personligheter.. ) Men jag känner att jag vill fundera klart på allt sånt där.. Vilken bank som är bäst att ha pengarna i ect ect.. Det är så mycket som jag tänker på hela tiden, som jag vill ska vara färdigplanerat vid barnens nedkomst.. Så är det bara att göra sen.. Ska in antingen denna vecka, eller nästa vecka och öppna upp ett gemensamt konto åt barnen eftersom man inte kan öppna personliga konton till ofödda barn..
Så det kontot kommer inte bli fryst, där kommer det hamna pengar som man kan använda till saker kläder ect innan barnen kommer.. Och sen efter barnen har kommit så delar man upp dem pengarna som blir över på 3 och sätter in på vardera konto.. Så vet jag att jag har ett bra startkapital till våra små troll..
Urschane mig.. De är svårt allt sånt där, och bolla tankar med Robert oxå, men han tyckte de va en väldigt bra idé.. För skaffar man sparbössor åt barnen blir det lätt att man går där o ''lånar'' pengar ifall man skulle ha det knapert, och det vill inte jag.. För barnens pengar är barnens pengar.. De ska ingen annan röra.. Varken jag eller Robert.. Sen kan även roberts släktingar sätta in pengar på barnens konto om dem skulle vilja det.. Eftersom dem bor så pass långt bort så kanske dem inte kommer ner varenda födelsedag ect ect.. ( De som är så bra, är att barnen har samma födelsedag.. Så de blir inte så utspritt ;-) ) haha ..
Men då kan även dem känna att dem bidrar till någonting som faktiskt går till barnen sen och inte hamnar i våra fickor.. :-)
Nu har jag lättat mina tankar för idag!
v13+2
Det är lite läskigt egentligen hur snabbt tiden går.. Jag har gått 13 fulla veckor och 2 dagar nu, det betyder att jag fortfarande är inne i v14.. Men snart går jag in i v15..
Rörelserna där inne blir allt mer påtagliga och man känner vilken av dem de är som sparkar faktiskt, känns både skönt och läskigt på samma gång.. För vem skulle vilja bli sparkad på innefrån? De är lite synd att de inte är någon annan än jag som känner av dessa ''dunsar''.. Men sen vet man heller aldrig när dem kommer, dem kan komma istortsätt när som helst..
Jag och mamma har kommit på två vakenrutiner för dem små där inne.. Ena är vid halv 8 på kvällen ungefär och den andra är strax innan 11 på kvällen.. På dagarna är de svårare då man hela tiden rör sig och försöker vara aktiv, på kvällarna sätter man sig ner och försöker slappna av mera, och då känner man av dessa små kickar som kommer..
Det va som Jennie sa, vänta bara tills dem blir lite större o starkare i ben och armar, du kommer ha invärtes blåmärken.. Haha, ja jag är lite rädd för det..
Det är sjukt att man faktiskt kan älska något som inte ens är här än.. Fast vissa dagar tycker jag inte alls om att vara gravid, känner mig så otroligt låst ibland här ute på landet! Men men, de hör väl till antar jag ..
V13+1
Trycket
Även fast jag fortfarande har samma oro, och är väldigt rädd att de fortfarande ska hända något så kan jag ärligt med handen på hjärtat säga att trycket har lättat lite, de är skönt faktiskt.. Även fast jag tycker de är sjukt läskigt när de brottas i min mage från tre olika håll, så måste jag faktiskt erkänna att de börjar smälta in.. Jag är fortfarande skit rädd, de är jag.. Men jag försöker att inte se det på de sättet längre.
Jag försöker se det som att: '' Det kommer ordna sig, hur mycket jag än oroar mig.. Så kommer det i slutändan ordna sig..''
Detta är en graviditet som jag inte går igenom ensam, faktiskt.. Först har vi Robert, som finns där till 100%.. Sen finns min mamma alltid med.. Sen eftersom de är så täta kontroller nu, så är sjukhuset den som alltid finns där oxå.. Skulle de vara något behöver jag inte vara rädd för att vara en överdriven förstföderska.. För detta är en riskgraviditet..
Jag älskar alla mina tre barn, även fast jag inte vet vilka dem är än.. Och dem kan egentligen inte kallas barn än, dem är fortfarande bara foster.. Igår gick jag in i v13+0 och de känns ännu mera läskigt, för det betyder att veckorna bara springer iväg.. Det känns sjukt, väldigt sjukt..
Jag känner mig inte gråtfärdig längre när folk påpekar eller säger: ''Fyfan va ballt att du väntar trillingar'' för jag vet själv vad jag går igenom, de gör inte dem.. De ser bara de här gulligulliga att de är trillingar.. Dem kommer se likadana ut.. Hur man nu kan se något gulligt med det?
Ibörjan kan jag faktiskt erkänna att jag kände mig dömd.. Faktiskt.. Och jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen.. Men nu när veckorna bara flyter på så känner jag mig mera.. Utvald? Kan man kalla det så?
Det är inte många som får gå igenom denna upplevelse, och jag är en av dem få.. De känns faktiskt jätte bra.. Vet inte varför.. Men de känns bra bara..
Jag försöker se det som att: '' Det kommer ordna sig, hur mycket jag än oroar mig.. Så kommer det i slutändan ordna sig..''
Detta är en graviditet som jag inte går igenom ensam, faktiskt.. Först har vi Robert, som finns där till 100%.. Sen finns min mamma alltid med.. Sen eftersom de är så täta kontroller nu, så är sjukhuset den som alltid finns där oxå.. Skulle de vara något behöver jag inte vara rädd för att vara en överdriven förstföderska.. För detta är en riskgraviditet..
Jag älskar alla mina tre barn, även fast jag inte vet vilka dem är än.. Och dem kan egentligen inte kallas barn än, dem är fortfarande bara foster.. Igår gick jag in i v13+0 och de känns ännu mera läskigt, för det betyder att veckorna bara springer iväg.. Det känns sjukt, väldigt sjukt..
Jag känner mig inte gråtfärdig längre när folk påpekar eller säger: ''Fyfan va ballt att du väntar trillingar'' för jag vet själv vad jag går igenom, de gör inte dem.. De ser bara de här gulligulliga att de är trillingar.. Dem kommer se likadana ut.. Hur man nu kan se något gulligt med det?
Ibörjan kan jag faktiskt erkänna att jag kände mig dömd.. Faktiskt.. Och jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen.. Men nu när veckorna bara flyter på så känner jag mig mera.. Utvald? Kan man kalla det så?
Det är inte många som får gå igenom denna upplevelse, och jag är en av dem få.. De känns faktiskt jätte bra.. Vet inte varför.. Men de känns bra bara..
Fefferoni
Jag är beroende av fefferoni och coca cola på glasflaska.. Jag blir ett hormonmoster annars.. Ha ha, coca cola på burk eller plastflaska går inte.. De smakar blä.. Vet inte varför, men de smakar blä..
Går in i v13+0 idag.. Så dvs att jag är i v14.. Känns konstigt, veckorna bara rinner iväg.. Och jag känner av dem små monstrerna mer och mer.. Framförallt på nätterna, jag känner att dem kommer göra mitt liv till ett helvete på nätterna.. Ha ha..
Älskade små barn, låt mamma sova på nätterna, hon blir så tjurig på dagarna annars..
Vad händer annars idag då? Jo.. Robert är här... Min älskade pojkvän, dock fryser han o sover mest.. Men han är här, och de känns skönt <3..
Vi ska på bio idag, med mamma Alicia och anna.. Vi ska gå på smurfarna 3d.. de ska bli skit kul.. Har sätt fram emot att se den :-)
Nej, nu är de slut med ordbajsandet..
Går in i v13+0 idag.. Så dvs att jag är i v14.. Känns konstigt, veckorna bara rinner iväg.. Och jag känner av dem små monstrerna mer och mer.. Framförallt på nätterna, jag känner att dem kommer göra mitt liv till ett helvete på nätterna.. Ha ha..
Älskade små barn, låt mamma sova på nätterna, hon blir så tjurig på dagarna annars..
Vad händer annars idag då? Jo.. Robert är här... Min älskade pojkvän, dock fryser han o sover mest.. Men han är här, och de känns skönt <3..
Vi ska på bio idag, med mamma Alicia och anna.. Vi ska gå på smurfarna 3d.. de ska bli skit kul.. Har sätt fram emot att se den :-)
Nej, nu är de slut med ordbajsandet..
Förstår men endå inte?
Man förstår, men endå inte.. Man vill försöka fatta, men ibland känns det som ett stort skämt.. Från att vara gravid till en bebis.. Till att vara gravid med tre bebisar.. Haha.. Ibland känns det som att livet spelar en ett stort spratt..
Idag puttade tvåäggstvillingen ( Som vi kallar för tvilling 1 ) jätte mycket på mig.. Mamma kände det till och med.. De va en så otrolig häftig känsla, men endå kändes det så otroligt overkligt.. Någon knackar på mig innefrån min kropp? Man känner sig inte ett dugg schizo när man står inne på affären o säger : -'' Mamma känn, de är någon som knackar på mig..'' Varpå hon svarar: - ''Ja jag känner jag känner!'' Folk tittade på oss som vi var kompletta idioter.. Haha..
Tyckte de va lite synd att inte Robert va med och kände det.. Men han kommer få känna sina barn han oxå.. Hur dem lever runt där inne.. För var dag som går så känner jag dem mer och mer, och de blir mer påtagligt att de är flera än en där inne i magen.. Det är trångt att ligga där inne, men de känns som dem har det bra.. Om man tycker en bebis gör livet surt för en inne i magen, då ska ni bara veta hur surt tre bebisar kan göra livet när man inte får sova på kvällarna..
Brukar ligga o klappa på magen.. Eller inte klappa, utan mera dra handen uppepå den, som att man drar fingrarna i håret på en.. Dom brukar lugna ner sig då.. Jag vet inte om dem blir sjösjuka där inne, eller om strykningarna ifrån min hand verkligen känns där inne.. För så långt ut kan dem väl ändå inte ligga än?
Samtidigt som allting är så otroligt häftigt, så tycker jag allting är så otroligt skrämmande på samma gång.. Ena sekunden så tycker jag att de ska bli ''coolt'' att bli trillingmamma, för egentligen hur många är det som blir det egentligen?
Jag tror att ''högre'' makter inte ger dig mer än vad du klarar av.. Och jag antar att han tyckte att min envishet ska klara det här.. Ja, vad säger folk? Jag ska alltid vara värst.. Eller hur var det?
Jag ser det inte som att vara värst.. Jag är unik.. Värsta klon-maskinen.. Vill du bli flera, hey kom till mig jag löser det ;-)..
Haha nej ursch så jag säger.. Det känns skönt att kunna skämta och faktiskt glädjas åt graviditeten samtidigt som jag har denna oro och ångest över hur mycket arbete det kommer bli.. För endå, om man tänker efter.. De är mina, eller våra mina och Roberts barn som ligger där.. Det enda dem kommer behöva när dem kommer ut är våran kärlek.. Resten löser sig själv..
Idag puttade tvåäggstvillingen ( Som vi kallar för tvilling 1 ) jätte mycket på mig.. Mamma kände det till och med.. De va en så otrolig häftig känsla, men endå kändes det så otroligt overkligt.. Någon knackar på mig innefrån min kropp? Man känner sig inte ett dugg schizo när man står inne på affären o säger : -'' Mamma känn, de är någon som knackar på mig..'' Varpå hon svarar: - ''Ja jag känner jag känner!'' Folk tittade på oss som vi var kompletta idioter.. Haha..
Tyckte de va lite synd att inte Robert va med och kände det.. Men han kommer få känna sina barn han oxå.. Hur dem lever runt där inne.. För var dag som går så känner jag dem mer och mer, och de blir mer påtagligt att de är flera än en där inne i magen.. Det är trångt att ligga där inne, men de känns som dem har det bra.. Om man tycker en bebis gör livet surt för en inne i magen, då ska ni bara veta hur surt tre bebisar kan göra livet när man inte får sova på kvällarna..
Brukar ligga o klappa på magen.. Eller inte klappa, utan mera dra handen uppepå den, som att man drar fingrarna i håret på en.. Dom brukar lugna ner sig då.. Jag vet inte om dem blir sjösjuka där inne, eller om strykningarna ifrån min hand verkligen känns där inne.. För så långt ut kan dem väl ändå inte ligga än?
Samtidigt som allting är så otroligt häftigt, så tycker jag allting är så otroligt skrämmande på samma gång.. Ena sekunden så tycker jag att de ska bli ''coolt'' att bli trillingmamma, för egentligen hur många är det som blir det egentligen?
Jag tror att ''högre'' makter inte ger dig mer än vad du klarar av.. Och jag antar att han tyckte att min envishet ska klara det här.. Ja, vad säger folk? Jag ska alltid vara värst.. Eller hur var det?
Jag ser det inte som att vara värst.. Jag är unik.. Värsta klon-maskinen.. Vill du bli flera, hey kom till mig jag löser det ;-)..
Haha nej ursch så jag säger.. Det känns skönt att kunna skämta och faktiskt glädjas åt graviditeten samtidigt som jag har denna oro och ångest över hur mycket arbete det kommer bli.. För endå, om man tänker efter.. De är mina, eller våra mina och Roberts barn som ligger där.. Det enda dem kommer behöva när dem kommer ut är våran kärlek.. Resten löser sig själv..
Oro, fylld av ångest
Jag vet inte hur man ska göra eller gå tillväga..
Både jag och min partner går igenom en känslomässig berg och dalbana.. Som ingen av oss vet hur vi ska stoppa riktigt för att bara få stanna upp och inse att såhär ligger det till, nu tar vi nästa steg.
Jag har mer eller mindre börja söka mig till liksinnade där jag kan utbyta känslor och tankar, så jag vet om de är höger eller vänster ben jag ska stå på.. Så man slipper höra detta '' Gud va häftigt ''.. För en så länge.. Jag tycker inte det är så häftigt? Försök att se bakom allt pluttigull och de där, så är det så mycket mer än det.. Du ska anpassa ditt liv efter 3 helt nya människor istället för bara en.. Du ska tillfredställa 3 helt nya människor istället för bara en.. Och alla kommer ha olika behov och olika betenden och olika sorters hobbys ect ect.. De är skillnad att få barn år efter varandra.. För då hinner man ändå anpassa sig efter denna nya lilla varelse som kommer in i livet..
Jag tror min sambos bubbla har börjat spricka, och eftersom han inte är en vidare ''talare'' så agerar han utåt.. Han agerar i ilska och frustration.. Hur gör man? Man själv går här med 100 millioner graviditetshormoner och ska försöka att inte bli arg, försöka behålla lugnet.. Fast egentligen spelar det ingen roll vad man gör ändå, för han blir lika irriterad ändå.. Gör si, gör så.. Och gör man på något helt annat sätt som i slutändan blir till samma sak så är det också fel.. HUR I HELVETE GÖR MAN?
Hur får man vardagen att passa ihop med denna känslomässiga berg och dalbana?
Just nu har jag flytt fältet.. Dumt, ja.. Det kan jag hålla med om.. Men jag måste, för att få andas för att få slappna av.. För att få slippa dessa bråk.. Jag säger inte att jag är bäst, de gör jag inte.. Men många gånger sväljer jag min stolthet och tar ut det på min mamma istället.. Och, det är heller inte bra..
Hur man än gör, blir det faktiskt fel.. Det är som min mamma brukar säga: - Hur du än vrider o vänder på det har du alltid arslet bak.. Och ja - jag håller faktiskt med om det..
Pest eller kolera? Det är bara svälja chocken och försöka göra det bästa av situationen.. Vem hade räknat med tre barn? Jag trodde inte ens det gick om man inte hade det i släkten.. Men tji fick vi.. Jag tror våra barn lyssnade på vårat gnabbade när jag sa att jag ville ha två, och han bara ville ha ett. Ha ha, så fel dem gjorde, för i slutändan vart det tre..
Nej! Nu har jag klagat klart, och jag vill att ni ska veta.. Jag älskar min pojkvän.. Mer över allt annat, och jag är glad att han finns här hos mig.. Klarar vi detta tillsammans.. Ja då klarar vi tamefan allt tror jag..
Men såklart vi fixar det här! Vi är envisa som åsnor båda två..
Både jag och min partner går igenom en känslomässig berg och dalbana.. Som ingen av oss vet hur vi ska stoppa riktigt för att bara få stanna upp och inse att såhär ligger det till, nu tar vi nästa steg.
Jag har mer eller mindre börja söka mig till liksinnade där jag kan utbyta känslor och tankar, så jag vet om de är höger eller vänster ben jag ska stå på.. Så man slipper höra detta '' Gud va häftigt ''.. För en så länge.. Jag tycker inte det är så häftigt? Försök att se bakom allt pluttigull och de där, så är det så mycket mer än det.. Du ska anpassa ditt liv efter 3 helt nya människor istället för bara en.. Du ska tillfredställa 3 helt nya människor istället för bara en.. Och alla kommer ha olika behov och olika betenden och olika sorters hobbys ect ect.. De är skillnad att få barn år efter varandra.. För då hinner man ändå anpassa sig efter denna nya lilla varelse som kommer in i livet..
Jag tror min sambos bubbla har börjat spricka, och eftersom han inte är en vidare ''talare'' så agerar han utåt.. Han agerar i ilska och frustration.. Hur gör man? Man själv går här med 100 millioner graviditetshormoner och ska försöka att inte bli arg, försöka behålla lugnet.. Fast egentligen spelar det ingen roll vad man gör ändå, för han blir lika irriterad ändå.. Gör si, gör så.. Och gör man på något helt annat sätt som i slutändan blir till samma sak så är det också fel.. HUR I HELVETE GÖR MAN?
Hur får man vardagen att passa ihop med denna känslomässiga berg och dalbana?
Just nu har jag flytt fältet.. Dumt, ja.. Det kan jag hålla med om.. Men jag måste, för att få andas för att få slappna av.. För att få slippa dessa bråk.. Jag säger inte att jag är bäst, de gör jag inte.. Men många gånger sväljer jag min stolthet och tar ut det på min mamma istället.. Och, det är heller inte bra..
Hur man än gör, blir det faktiskt fel.. Det är som min mamma brukar säga: - Hur du än vrider o vänder på det har du alltid arslet bak.. Och ja - jag håller faktiskt med om det..
Pest eller kolera? Det är bara svälja chocken och försöka göra det bästa av situationen.. Vem hade räknat med tre barn? Jag trodde inte ens det gick om man inte hade det i släkten.. Men tji fick vi.. Jag tror våra barn lyssnade på vårat gnabbade när jag sa att jag ville ha två, och han bara ville ha ett. Ha ha, så fel dem gjorde, för i slutändan vart det tre..
Nej! Nu har jag klagat klart, och jag vill att ni ska veta.. Jag älskar min pojkvän.. Mer över allt annat, och jag är glad att han finns här hos mig.. Klarar vi detta tillsammans.. Ja då klarar vi tamefan allt tror jag..
Men såklart vi fixar det här! Vi är envisa som åsnor båda två..
v12+2
Idag var vi och tittade på våra små där inne, alla 3mådde superbra, och det kändes skönt.. Det värmde mycket i hjärtat, och de där ruset jag fick i hela kroppen när dem rörde sig har jag aldrig haft.. Det var en sådan häftig känsla att man blir alldeles tårögd.. Det känns fortfarande väldigt overkligt, det gör det.. Hela tiden.. Men nu har jag både kort och film på våra små.. Och det känns bra, kommer nöta sönder korterna.. Men de är det värt.. Måste få landa i tanken att de faktist är 3små liv som ligger där inne..
Det är större missfallsrisk, och de är inte bra, men kommer gå på mycket tätare kontroller för att hålla koll på mina två enäggstvillingar eftersom dem delar moderkaka.. Så dem inte börjar ta näring och blod av varandra..
Har nästa kontroll v15-16 och sen blir det varannan vecka efter det.. Så de blir mycket spring på sjukhus nu .. Ha ha, men det är helt klart värt det för att dem små ska må bra :-) <3
Har fortfarande oron kvar i kroppen att den ena inte ska överleva, men överläkaren sa att jag skulle vara lugn.. Dem har stor koll på mig nu, och de är ca1% av alla graviditeter som blir trillingar.. Eller i detta fall tvåäggstrillingar.. Ha ha, va sjukt det låter.. Det kommer bli planerat snitt någon gång mellan v34-36 men BF är 20mars 2012 :-).. Mina små älsklingar :-)
Har även hittat ett forum på FB med bara massa trillingföräldrar i, och de känns så skönt att inte vara ensam längre.. Även fast jag kan känna mig ensammast i hela världen, vet jag innerst inne att jag inte är det..
Det är större missfallsrisk, och de är inte bra, men kommer gå på mycket tätare kontroller för att hålla koll på mina två enäggstvillingar eftersom dem delar moderkaka.. Så dem inte börjar ta näring och blod av varandra..
Har nästa kontroll v15-16 och sen blir det varannan vecka efter det.. Så de blir mycket spring på sjukhus nu .. Ha ha, men det är helt klart värt det för att dem små ska må bra :-) <3
Har fortfarande oron kvar i kroppen att den ena inte ska överleva, men överläkaren sa att jag skulle vara lugn.. Dem har stor koll på mig nu, och de är ca1% av alla graviditeter som blir trillingar.. Eller i detta fall tvåäggstrillingar.. Ha ha, va sjukt det låter.. Det kommer bli planerat snitt någon gång mellan v34-36 men BF är 20mars 2012 :-).. Mina små älsklingar :-)
Har även hittat ett forum på FB med bara massa trillingföräldrar i, och de känns så skönt att inte vara ensam längre.. Även fast jag kan känna mig ensammast i hela världen, vet jag innerst inne att jag inte är det..
Rumpan på den ena enäggstvillingen, plus hela mitten tvillingen.. Och huvudet på tvåäggstvillingen :-)
karusell
Hur hoppar man av en karusell som aldrig slutar snurra?
Hur gör man för att försöka förstå?
Tankar som aldrig kommer smälta för än de är dags känns sjukt... Visste inte att det kunde kännas såhär..
Det känns som att tiden går alldeles för fort, och jag hinner inte med.. Jag är fortfarande kvar på inskrivningen hos barnmorskan i v5.. Men, så ligger det inte till.. Jag är i v13, snart går jag in i v14.. Vart tar veckorna ivägen? När ska man hinna tänka.. Hur ska man få svar på alla frågor..
Jag har gått från att tro att det är ett barn i magen, till att dem vart tre där inne.. Vem vet, det är inte slut än.. Det kan ju lika gärna ligga en fjärde där inne.. Då de är två enäggstvillingar och en tvåäggstvilling.. Hur förstår man?
Hur gör man? Hur vet jag att alla kommer överleva, hur tacklar jag det? Från att ska ha barn i mars kanske t.om. April, så kommer dem kanske i mitten på januari i början på februari.. Vart tog alla mina veckor ivägen?
Jag hade ställt in mig på att anpassa mig efter ett barn.. Jag ska anpassa mig efter tre barn.. Hur tacklar man alla känslor, hur får man allting att fungera? Varför känner man sig så jävla ensam? Det är ju inte bara jag som har fått trillingar här i världen..
Känslorna svämmar över.. Och det känns som allting kommer på en gång, vi ska lösa boende, stolar, barnvagn.. Allt.. Jag måste våga ta hjälp, och måste våga säga ifrån.. Allting blev så mycket helt plötsligt.
Hjälp mig att förstå.. Jag bryter ihop.. Stoppa karusellen.. Jag vill bara få andas..
Hur gör man för att försöka förstå?
Tankar som aldrig kommer smälta för än de är dags känns sjukt... Visste inte att det kunde kännas såhär..
Det känns som att tiden går alldeles för fort, och jag hinner inte med.. Jag är fortfarande kvar på inskrivningen hos barnmorskan i v5.. Men, så ligger det inte till.. Jag är i v13, snart går jag in i v14.. Vart tar veckorna ivägen? När ska man hinna tänka.. Hur ska man få svar på alla frågor..
Jag har gått från att tro att det är ett barn i magen, till att dem vart tre där inne.. Vem vet, det är inte slut än.. Det kan ju lika gärna ligga en fjärde där inne.. Då de är två enäggstvillingar och en tvåäggstvilling.. Hur förstår man?
Hur gör man? Hur vet jag att alla kommer överleva, hur tacklar jag det? Från att ska ha barn i mars kanske t.om. April, så kommer dem kanske i mitten på januari i början på februari.. Vart tog alla mina veckor ivägen?
Jag hade ställt in mig på att anpassa mig efter ett barn.. Jag ska anpassa mig efter tre barn.. Hur tacklar man alla känslor, hur får man allting att fungera? Varför känner man sig så jävla ensam? Det är ju inte bara jag som har fått trillingar här i världen..
Känslorna svämmar över.. Och det känns som allting kommer på en gång, vi ska lösa boende, stolar, barnvagn.. Allt.. Jag måste våga ta hjälp, och måste våga säga ifrån.. Allting blev så mycket helt plötsligt.
Hjälp mig att förstå.. Jag bryter ihop.. Stoppa karusellen.. Jag vill bara få andas..
Oro..
Hur blir man av med oron att man ska förlora ett av sina barn? Jag går ju med en högriskgraviditet och många tankar snurrar i huvudet.. Det känns konstigt, jag som trodde jag skulle få en ''vanlig'' graviditet med 1 barn till att börja med..
Högre makter tycker nog att jag ska klara av det här, eller är de för att jag gjort en abort innan så jag får tillbaka 3gånger så mycket? Ha ha.. Ja tänk vilka funderingar man har ibland..
Min sambo tycker inte alls jag ska vara ensam hemma på dagarna ifall det händer något, så jag åker med bilen ner till mamma varje morgon efter jag har lämnat honom på arbetet.. Jobbigt att sitta i bilen för magen och ryggen, men det är värt det.. Ifall att det skulle hänga något så vet jag att det alltid finns någon i närheten.
Hur blir man av med tankarna att en av dem kanske går bort? Alla bebisarna mådde ju bra i magen, varför är jag orolig? Kanske just för att de är mina barn.. Och jag kan inte göra någonting för att skydda dem mer än att jag mår bra och är frisk..
Det känns sjukt, jag bär på 3 liv?? 3st små små liv.. som ska bli vuxna någon gång i livet.. Ja jisses..
Nästa vecka är de dags för specialist ultraljudet, BM sa att man inte skulle gå på för många UL, men nu blir det spring hela tiden? Är det normalt?!
Någon annan som läser här som har tvilling eller trillingfödslar som kan dela med sig av tankar.. dela med sig av erfarenheter... Jag är helt ny, fast de är man väl jämt..
Allting vart 3gånger så dyrt än vad jag egentligen hade räknat med.. Men de är 3 gånger så mycket kärlek istället..
Det kommer gå bra, det måste gå bra..
Tankarna tar i överhand..
Högre makter tycker nog att jag ska klara av det här, eller är de för att jag gjort en abort innan så jag får tillbaka 3gånger så mycket? Ha ha.. Ja tänk vilka funderingar man har ibland..
Min sambo tycker inte alls jag ska vara ensam hemma på dagarna ifall det händer något, så jag åker med bilen ner till mamma varje morgon efter jag har lämnat honom på arbetet.. Jobbigt att sitta i bilen för magen och ryggen, men det är värt det.. Ifall att det skulle hänga något så vet jag att det alltid finns någon i närheten.
Hur blir man av med tankarna att en av dem kanske går bort? Alla bebisarna mådde ju bra i magen, varför är jag orolig? Kanske just för att de är mina barn.. Och jag kan inte göra någonting för att skydda dem mer än att jag mår bra och är frisk..
Det känns sjukt, jag bär på 3 liv?? 3st små små liv.. som ska bli vuxna någon gång i livet.. Ja jisses..
Nästa vecka är de dags för specialist ultraljudet, BM sa att man inte skulle gå på för många UL, men nu blir det spring hela tiden? Är det normalt?!
Någon annan som läser här som har tvilling eller trillingfödslar som kan dela med sig av tankar.. dela med sig av erfarenheter... Jag är helt ny, fast de är man väl jämt..
Allting vart 3gånger så dyrt än vad jag egentligen hade räknat med.. Men de är 3 gånger så mycket kärlek istället..
Det kommer gå bra, det måste gå bra..
Tankarna tar i överhand..
