Jag har insett att ingen är värd någon, och ingen är värd att lägga ner tid på.
Det finns ingen som är värd att kämpa för, om inte personen i fråga kämpar lika mycket tillbaka.
Kalla mig konstig, kalla mig vidskeplig.. Men egentligen varför lägger man ner så otroligt mycket tid och energi på folk som egentligen inte är värda det?

Jag heter Emma, jag är 22 år gammal. Och har varit bosatt i Stockholm sen jag va 16år gammal.
Jag bodde hemma hos mitt x's och hans mamma ett tag, innan vi skaffade en egen lägenhet i Tungelsta.

Jag flyttade från ett litet samhälle nere i Enköping, för jag ville upptäcka världen, jag ville inte göra som alla andra. Stanna där..

Jag har alltid varit en drivande person, en annorlunda och utstickande person ifrån mängden. Har alltid svårt för att smälta in, och alltid svårt för att anpassa mig.
''Ta mig för den jag är, eller skit i det''

Det fungerar helt enkelt inte annars, Jag flyttade ifrån Tungelsta och min dåvarande pojkvän April 2009 med buller och bong.. Bodde inneboende hos världens bästa familj - Strandberg! Ni kommer alltid, alltid, alltid ha en plats i mitt hjärta.

Jag har inga problem att bilda nya kontakter, för en kort stund. Men har svårt att släppa in folk för långt in på livet, då jag är väldigt impulsiv och som sagt - Drivande.
Jag har svårt att inse att jag många gånger kan ha fel, och faktiskt kan såra folk med mina värderingar. Men i mina ögon så är det så rätt, för vadå? Jag säger bara var jag tycker - Eller?

Som jag nämt i ett tidigare inlägg har jag bara 1 riktig vän i denna värld, och det är Jennie.
Vi hade ett långt uppehåll på nästan 4år då båda va helt uppe i sina förhållanden. Men jag har verkligen lovat mig själv att aldrig mera lämna mina vänner för ett förhållande.

Som sagt, har svårt att hålla kvar i dem vännerna jag har, så varför kasta bort det man har?

Nu är jag bosatt i en liten 2;a i Bromma, tillsammans med min Yorkshireterrier/Bisco frisé - Maia.

Jag har kvar mina underbara föräldrar och mina 2 underbara syskon i Enköping. Det känns skönt att kunna åka dit, bara lämna verkligheten. Lämna mig själv.

Det finns många människor som kommit i min väg som jag faktiskt saknar, som jag faktiskt skulle göra (nästan) vad som helst för att behålla som vänner.

Men som sagt, jag är absolut inte rädd för att tala om vem jag är. Berätta om mina känslor och berätta om mina erfarenheter.
Men ändå har jag så svårt att släppa in folk på livet. För jag är snäll, tillgiven. Men alldeles för lätt att utnyttja.

Jag vet egentligen inte riktigt varför jag skriver det här, men det är väl för att kunna blicka tillbaka i min utredning sedan, och se vad jag egentligen hade för tankar om mig själv.

För ja - Jag kan erkänna, jag är jätte rädd för att vara ensam, för att bli lämnad själv. Att stå ensam kvar!
Att folk ska se vem jag egentligen är.. Bakom denna osäkra - ''Pojk/Flicka''.

Jag älskar alla runt omkring mig, och vill sälla någon illa. Vill att folk ska behandlas lika, för alla i mina ögon är lika mycket värda.
Jag bryr mig om folk, vill vara alla till lags, men ibland lite för mycket.

Detta är inget ''bekräftelse'' inlägg.
Jag måste som sagt, bara få skriva av mig