Idag, just idag har varit den allra värsta dagen i mitt liv.. Något hände som jag aldrig trodde skulle hända.
Maias dagmatte ringde mig vid strax efter 13-tiden idag och berättade att Maia hade börjat spytt.
Att hon spydde okontrollerat och hon fick inte i sig någon vätska.
Klockan 13.30 ringdes veterinären och Maia fick åka in akut till veterinären. Hon ligger nu där för observation och med dropp.

Dem har tagit blovprover och tagit röngenbilder, men dem har inte hittat något.
Jag vet inte vad som har hänt. Hon spydde ca 16gånger på mindre än 30-min. Mammas älskling, vad är det som händer? Ska dem ta dig ifrån mig nu? Vill verkligen inte att du ska försvinna.. Du är mitt allt.

Jag vet att jag inte ska ta ut något i förskott, men hon är min, mitt allt.. Mitt barn.. De gjorde så ont, kände hur hela paniken spred sig i kroppen när Erica ringde och talade om att Maia måste in, och hon måste in nu..
Man känner sig så hjälplös, så värdelös.. Så jävla ensam..

Maia, min älskling. Mitt allt, min ögonsten.. Mammas prinsessa.. Bli frisk, bli kry.. Bli samma vanliga Maia igen.. Jag älskar dig, du är verkligen mitt allt..
Jag vet inte hur jag ska klara dagarna utan dig.. Vem ska då göra mitt liv till ett helvete på nätterna när grannarna får för sig att festa mitt i veckorna?
Vem ska då krypa upp o göra dessa tunga men ändå så mysiga suckar mitt i nätterna?

Maia, jag älskar dig.. Över hela mitt hjärta.. Du är de bästa som har hänt mig..


Vi ska kämpa tillsammans, du och jag.. Allt ska bli bra <3

Försvinn, försvinn, försvinn från mina tankar..

Jag har märkt att det är rätt många som har börjat läsa min blogg.
Vore intressant o veta vilka dessa filurer är!

Att våga se livet från andra perspektiv kan vara svårt, att acceptera omvärlden kan vara omöjligt. Men att försöka leva livet kan ibland kännas som en annan tidsrum.




Vem skulle du försöka förstå, vem skulle du se?

Jag har många gånger fått höra att jag är ''halv'', att folk ser på mig olika.. Att jag har två olika sidor i vem jag är egentligen.
Att jag påminner lika mycket som en kille, likväl som att jag kan påminna om en tjej.
Vem jag är egentligen är så blandat.. Allt ifrån att jag kan vara mycket tjejig, till att jag kan vara väldigt killaktig.

Jag vet inte alls vart jag har mig själv, och annorlunda har jag alltid kännt mig. Att jag lixom inte passar in, att jag är som från en annan planet.
Att jag inte alltid förstår språket, eller att jag inte vet hur man ska uppföra sig.

Många säger att det är charmen med mig, men jag vet inte. Vet inte om jag kan kalla det speciellt charmigt.
Har väldigt lätt för att tala först och tänka sen. Jag tänker mig lixom inte för innan jag gör mina handlingar. Och det kan sätta mig riktigt mycket i skiten många gånger.

Hur lär man sig att leva med sig själv, när man är annorlunda?
Hur gör man för att passa in, och hur gör man för att folk ska acceptera en som man är?

Många tankar snurrar runt i mitt lilla huvud. Och det känns som att jag aldrig kommer få svar på dem.
När jag pratade med utredaren idag så sa hon att när jag berättar om mig själv så är mitt beeténde ungefär 65-70% likt ADHD.
Varför har dem inte tagit tag i det tidigare, varför får jag som vuxen nu sitta och gå igenom detta?
När jag skulle gjort det redan som barn.

Ibland, någon gång ibland, kan de vara skönt med någon som förstår.

Ibland, bara någon gång ibland. Kan de vara skönt, med någon som bara finns där

Försök att sätta ord för verkligheten, så kommer du inse att de är inte så lätt som alla tror.

Försök att sätta ord på dina uppfattningar så kommer du se att du har förutfattade meningar om det mesta, och försök att sätta dig in i andras personers handligar eller mående så kommer du se att du är rätt egoistisk.


Jag är den aboslut lättaste människan att utnyttja, jag vet det.. Till 110% att jag skulle kunna göra allt för mina vänner, nära som bekanta.
Jag skulle kunna gå över döda, för att just dem ska ha det bra. Jag kan sätta mig in i en situation när man står utan pengar eller mat.. Eller helt utan vänner, jag finns till 100% och stöttar hela tiden.

Jag är den man skulle kunna ringa mitt i natten, bara för att få gråta. Eller bli bedd om att bli hämtad varstans..
Jag är den som aldrig ber om pengar när jag kör mina vänner, för att jag innerst inne hoppas på att någon gång kommer jag få tillbaka.

Jag vet, att hur många gånger jag en är snäll, o hur många gånger jag en säger att detta är sista gången jag kommer vara snäll.. Så vet jag att jag kommer stå där igen nästa gång och vara blåögd och dum.. För att jag ser så mycket gott i alla människor..

Jag är den mest påstridigaste människan som vandrar i ett par skor, jag kan kämpa mig gråhårig för att försöka få min vilja igenom, och jag är envis som en åsna brukar min mamma säga.

Men när de kommer till handling och när det kommer till ord så är jag två olika människor..
Jag har otroligt svårt att visa känslor, jag har otroligt svårt att visa med hela mig med ord att idag mår jag inte bra..

Men när det kommer till att sätta sig ner och skriva en text, så flödar orden, tankarna, känslorna you name it på.. När folk läser mina texter ser dem verkligheten, när dem läser mina texter känner många igen sig..

Men, hur många skulle kunna sätta text på sina känslor? Hur skulle folk skildra verklighet och drömmar. Hur skulle folk se på hur livet var om du vaknade upp utan vänner, nära kära eller pengar imorgon.

Hur skulle du må, att vakna upp med mardrömmar, eller inte ens sova på nätterna.
Hur skulle du må, över att veta att dem som är dina vänner, egentligen pratar otroligt mycket skit om dig bakom ryggen.

Hur skulle du må, över att ha träffat en person några gånger i ditt liv, och dem redan har skapat sig en uppfattning om dig?


Hur skulle du må,den dagen du inser det: de är den dagen då du kommer kunna skildra på verklighet och drömmar

Jag har sprungit, sprungit på tå alldeles för länge för folk. Ändrat mig för att folk ska acceptera mig mera, men jag måste verkligen sluta anpassa mig efter alla andra. Jag måste få bara vara mig själv.

Den som inte kan acceptera mig som jag är, är inte värd att lägga ner någon energi på.

Som Malin sa till mig igår : '' Hade jag varit som alla andra, hade jag inte varit här just nu! ''

Och visst, de är tungt.. Tungt att veta att man blir utstött i samhället för att man inte är som alla andra, men det är bara acceptera och leva med det.. För de är dem som stannar kvar som betyder något.

De är när man börjar acceptera själv vem man är, som man vågar stå och visa för vad man tycker oxå..
Så jag har slutat, sluta bry mig om vad folk säger om mig.. Bry mig om vad folk viskar om mig bakom min rygg.

Prata på ni, prata som att ni hade förstånd till det. Men en sak ska ni veta, ni har ingen aning om hur mitt liv har sätt ut innan, hur det ser ut just nu. Eller vad jag går igenom varje dag för att ens orka upp ur sängen varje morgon.



''It's sad when people you know become people you knew.
When you can walk right past someone like they were never a big part of your life. How you used to be able to talk for hours and how now, you can barely even look at them.''




De är läskigt ibland, hur livet kan vara..

Mammas ängel, en ängel utan vingar. Du får alla att le, och du får alla att må bra.. Sorgen i mitt hjärta jag bär över att ens skriva detta är obeskriverlig, och jag trodde aldrig denna dagen skulle komma.. Jag älskar dig mer än vad ord kan beskriva. Mammas troll <3


Har nog aldrig känt en sådan smärta som jag gör i kroppen just nu.

Att ge upp livet om sin bästa vän, den som gör livet värt att leva trodde jag aldrig skulle göra såhär ont..
Hon som alltid har funnits där, och hon som har torkat mina tårar när livet har varit svårt..
Det kommer ta mig flera månader att komma ikapp med ekonomin så jag har råd att ha henne på dagis, och lämnar jag bort henne under dem månaderna är det inte min hund jag får tillbaka i slutändan.

Jag ser ingen annan utväg än att sälja henne, mammas hjärta..

Jag känner mig hemsk, jätte hemsk.. För jag älskar henne så otroligt mycket.. Hon är mitt allt, och det är hon som får mig att orka upp på morgonen, och se ljuspunkterna i livet.. Men jag måste även se till hennes bästa, för när jag byter jobb kommer hon vara ensam en stor del av tiden, då jag börjar antingen 7.15 och slutar 16.00, eller börjar 09.00 och slutar 18.00.. Och ska hon vara ensam den tiden kommer hon få flipp, de ända jag kommer hinna är att åka hem en stund på lunchen och vara med henne, och de är fel. Hon behöver någon som är hos henne iaf några gånger per dag.

FAN! Ville bara sätta bilen i första bästa bergvägg påvägen hem, de gör så jävla ont.. Och jag kommer få panik, den dagen jag verkligen står där..
Den dagen jag står där och verkligen ska sälja henne..

Mammas prinsessa..


Förlåt! Jag älskar dig över allt annat, och ville verkligen inte att det skulle bli såhär.. Vill kunna göra allt för att få ha dig kvar, men jag vet inte vad jag ska göra.
Får panik, och jag försöker verkligen se alla lösningar..
Men nu ser jag bara en utväg.

Kalla mig fjantig, kalla mig tönt och tala om för mig att de bara är ett djur.

Men för mig är de så mycket mer än bara ett djur, de är min verklighet, det är mitt liv. Hon är som mitt barn.. Hon tröstar mig när jag är ledsen, och hon får mig att orka, orka min utredning, orka ta tag i mitt liv. Orkar att le.
Utan henne är jag ingenting.


Förlåt Maia, jag älskar dig <3

Vem fan tror du att du är? Tro att du kan komma in i mitt liv, efter 2år igen, tro att allting ska vara bra, och att min familj ska sakna dig..

4år av hårda ord, 4år av smärta, va allt du gav mig, och du tror.. Tror på fullaste allvar att dem saknar dig..
Det är min familj, inte din familj, de kommer aldrig bli din familj..
Jag låter din familj vara, jag pratar inte med dem. Jag hör inte av mig till dem.
Varför ska du få privileget att höra av dig till min familj?

Jag har aldrig gjort dig något ont, och nu när äntligen livet börjar bli helt okej, och börjar gå framåt ska du komma, komma och kliva på det som är mitt, kliva på det som gör ondast.. Varför kan du inte låta mig vara för.
Låt mig, och min familj vara.. Försvinn, hör aldrig mera av dig.. Efter 2år trodde jag du skulle förstå, jag trodde att du verkligen skulle fatta att jag vill inte ha med dig att göra.
Du tror att dem vill ha med dig att göra mer? De gör så ont, ont att höra min 7åriga lillasyster gråta.. De gör ont att veta att hon saknar dig, men att hon aldrig kommer att förstå vad som egentligen hände. Varför du försvann, varför det blev som det blev.
Hur förklarar man det för en 7åring?


Jag försöker, försöker vakna upp på morgonen och inse att jag kommer få vakna upp med minnerna, tankarna, känslan.. Varenda dag.. Jag försöker vakna upp, som vilken människa som helst och ta dagen som den är.

Jag försöker le, jag försöker verkligen bara vara mig. Men när du gång, på gång, på gång kommer in, river upp sår.. Finns kvar.. Så är det svårt, det är svårt att försöka vara stark. När du är den ända som någonsin kommer få mig att krypa på mina knän.
Få mig att blöda, få mig att gråta fast jag inte ens ser dig.

Jag försöker vara stark, för min egen skull, för att inte falla.. För att det inte ska göra ont.. Men, du finns.. Du existerar.. Det gör ont..

Jag måste bara lära mig leva med smärtan.. Och hur ska jag, efter 2år kunna göra det.. När du gång på gång dyker upp hela tiden.. Tror att allting är bra, tror att allting är glömt.. Tro, att jag inte har ont..

Jag försöker leva, försöker leva med smärtan, försöka förklara för folk vad som har hänt.. Men ändå inte berätta allt..

Försöka verka normal i en sjuk värld.. Försöka att inte skydda mitt hjärta hela tiden, från att bli sårat.. Försöka att inte släppa någon in på livet.. För jag vill verkligen inte, vill inte bli sårad.. Vill inte stå där igen.. Blottad och ensam..


Jag vill inte, jag orkar inte..

Jag får inte

Vad har jag gjort?
Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna att må såhär? Vad har jag gjort? Har jag verkligen varit så hemsk?

Varför kan jag aldrig få en förklaring på vad jag gör som är så jävla fel hela tiden, eller att bara folk kan säga åt mig att: '' Du jag vill inte ha något mer med dig att göra ''.. Är det så svårt?

Idag, för första gången på jätte länge saknar jag Fredrik.. Jätte mycket, för de han sa till mig idag tog hårt på mig..

Ringde och frågade honom rakt ut hur han skulle förklara mig som person, han svarade:

''Om någon ringde o frågade mig hur du är som person så skulle jag förklara dig som snäll o pålitlig, men kan ha ett lite instabilt humör ibland, själva charmen med dig är att du aldrig ger upp.. Du kämpar tills dina knän blöder, o du är den pålitligaste människan jag känner, du skulle kunna gå över lik för dina vänner eller dem som står dig nära.. Så han som har gjort såhä mot dig är de inte ens värt det.. För du är en speciell person som är svår att förstå sig på, men när man väl har fasnat för dig, är de svårt att ta sig där ifrån ''

Det är synd att de gick som de gick mellan oss, och jag saknar honom något fruktansvärt ibland.


Ibland känns det som att jag tar ett steg fram, och 5 steg tillbaka.. Jag vet inte vart jag har mig själv.. Och det är läskigt..

Det känns som medicinerna inte hjälper, och att desto längre tid jag mår bra .. Desto mer ilska har jag att ta ut sen.. Slog sönder min mobil för någon dag sedan, o de kändes bra.. Men ändå inte.. De ska inte behöva vara så..

Jag vet inte vad jag ska göra längre, jag är maktlös..

De känns som hela världen är emot än.. O jag gör ingenting annat än att stampar på samma ställe hela tiden..



''You said you're just one in the crowd
But your laughter is way too loud
You filled the darkest room with light

Your life has complicated you
But you know just what to do
The light you give is not in you

Hold your head up high
And this pain will die
Somehow, somewhere, just try
You're living in the dark
Where no one can see your tears''


Förlåt mig..

Lova att du inte har glömt bort oss? <3



Vi hade världens bästa kompisrelation till varandra, sån som en kille o tjej kan ha ibland.
Det handlade inte om sex, ingenting.. Utan de var bara ren skär vänskap..
Vi hördes lite då och då, du kunde bara spontanringa för att höra hur det var med mig, så som en vän gör.
Du ringde inte för att du ville ha delar, eller jo ibland. Men inte jämt. Du ringde oftast bara för att höra hur de var med mig.
De va så underbart att ha dig här på kvällarna, bara ligga där och ha någon som höll om en, som inte ville ngt annat än att bara hålla om en..
Finnas till hands och vilja hitta på saker..

Sen hände något, jag vet inte vad, du kanske vart upptagen, fick för mycket att göra..
Du försvann, du slutade svara på mina SMS, du slutade svara när jag ringde.

Varför?
Vad hände egentligen? Antagligen var det så att jag vart den jag alltid brukar bli, för på, för efterhängsen, för krävande helt enkelt.. Utgav mig för att vilja någonting helt annat än vad jag visade..


Jag saknar dig min bus, och inte bara jag, utan Maia också..

''Hur ska jag våga älska mig själv, när ingen annan vågar se mig för den jag är?''


Finns det någon, någon i denna värld som kommer kunna förbipasé mina problem och mina handikapp?

Jag själv försöker lära mig leva med dem, och försöker själv acceptera vem jag är. Men när folk som jag tycker om och står mig nära kommer imellan och lämnar mig är det svårt..

Det är svårt att acceptera vem man själv är, när samhället inte vill acceptera en precis som man är.. Jag vet inte vart jag gör fel, och jag vet inte hur jag ska tackla mina problem.

Det jag ogillar mest i hela världen är folk som inte kan stå för saker och ting, att inte vågar vara ärliga. Utan bara flyr från problemen.


''Det finns jätte många ytliga personer, man måste se baksidan för att förstå helheten. Alla har vi våran spegelbild och olika förflutna som speglar tillbaka på vem vi är egentligen.''

Den dagen någon är redo för att lära känna mig på riktigt. Den dagen kommer jag nog bli trygg i mig själv.
Den dagen, är nog väldigt långt bort.

Väldigt...