Jag har sprungit, sprungit på tå alldeles för länge för folk. Ändrat mig för att folk ska acceptera mig mera, men jag måste verkligen sluta anpassa mig efter alla andra. Jag måste få bara vara mig själv.

Den som inte kan acceptera mig som jag är, är inte värd att lägga ner någon energi på.

Som Malin sa till mig igår : '' Hade jag varit som alla andra, hade jag inte varit här just nu! ''

Och visst, de är tungt.. Tungt att veta att man blir utstött i samhället för att man inte är som alla andra, men det är bara acceptera och leva med det.. För de är dem som stannar kvar som betyder något.

De är när man börjar acceptera själv vem man är, som man vågar stå och visa för vad man tycker oxå..
Så jag har slutat, sluta bry mig om vad folk säger om mig.. Bry mig om vad folk viskar om mig bakom min rygg.

Prata på ni, prata som att ni hade förstånd till det. Men en sak ska ni veta, ni har ingen aning om hur mitt liv har sätt ut innan, hur det ser ut just nu. Eller vad jag går igenom varje dag för att ens orka upp ur sängen varje morgon.



''It's sad when people you know become people you knew.
When you can walk right past someone like they were never a big part of your life. How you used to be able to talk for hours and how now, you can barely even look at them.''




De är läskigt ibland, hur livet kan vara..