En period har Louise kommit in i just nu där hon känner sig övergiven utav alla som åker ifrån henne eller "lämnar" henne.. Träffas man inte på länge så är de hjärtskärande, hon kan gråta hur mycket som helst när man pratar om någon. Som idag var vi hemma hos mormor innan hon skulle åka & jobba. Barnen sov innan hon skulle åka & jobba men vaknade strax innan hon åkte & hon pussade hej då, berättade att hon skulle åka men att vi "ses snart" som vi alltid säger. Inga problem, tills vi kom hem & Louise insåg att mormor va inte med hem. Ingenting va roligt, hon ville inte leka, inte busa med systrarna, frågade bara efter mormor, tillslut såg jag tårarna rulla & frågade om hon var ledsen & då brast allting. Hon bara grät & grät.. Försökte förklara att mormor måste jobba & att vi träffar mormor imorgon heeeela långa dagen, men nej. Hon va ledsen & arg om vart annat.. Vi ringde & pratade med mormor. Men nej, inte heller det dög. tillslut tog jag upp mitt gråtande förtvivlade barn i famnen som egentligen inte alls ville sitta där & bara kramade omhenne. Berättade hur mycket jag älskar henne & att ingen överger henne. 20min tog det, innan hon lugnade ner sig, tittade på mig & sa "iskidig" = "älskar dig" - de är så otroligt jobbigt när hela hennes värld rasar samman, när hon blir så ledsen & förtvivlad. Vill bara göra henne hel <3 Men samtidigt måste dom få gråta, vara arga, ledsna & förtvivlade.. Jag berättar alltid för dom hur mycket jag älskar dom, de kanske inte hjälper för stunden, men i de långa loppet så hoppas jag att domär glada att jag finns där..
