I torsdags den 25/8-2011 kunde blivit det sista dagen i livet..

Om man ska se det så, men jag försöker att verkligen inte se det så..

Många har bett mig att skriva lite i bloggen om detta, och det är svårt.. För jag vet inte vad jag ska skriva, det är så otroligt mycket tankar i hela huvudet som snurrar konstant hela tiden.. Man vet knappt vad man tänker längre.
Tankarna tar lixom iöverhand ibland, så man får sätta sig ner och verkligen ta en funderare på vad som är värt att lägga ner energin att tänka på just förtillfället.

Jag har otroligt mycket att berätta, men jag vet inte vart jag ska börja..

Jag är gravid, som många av er redan vet om.. Och det var en mycket välkommen graviditet både för mig och min sambo.. Vi har inte varit tillsammans speciellt länge, men man behöver inte vara tillsammans i flera år bara för att en graviditet ska vara välkommen, visst kan det vara bra att känna varandra.. Men man lär även känna varandra under resans gång. Men än vad man egentligen tror.

Jag har haft en väldigt lugn graviditet fram till v9 ungefär.. Mått lite illa och haft svårt att hålla humöret uppe, men vem har inte det.. När man mår illa och spyr lite till och från.. Har varit sjukskriven i största del den första tiden nu under graviditeten.

Från v9-10 bröt helvetet lös, jag försökte äta.. Gick inte.. Orkade verkligen inte äta, hade ingen matlust och fick göra från alla möjliga håll att det va faktiskt normalt.. Det skulle snart gå över.. Gick in i v11 ingen större skillnad.. När jag va i v12 började jag inse att detta kommer inte gå över, något är fel.. Höfträknat så va jag i v11+4 när jag sa till min sambo att detta fungerar inte längre, jag orkar inte mera.. Jag får inte i mig vatten ens en gång, jag spyr av allt.. Ring ambulans eller döda mig.. Vilket som jag klarar inte detta..

Vårdupplysningen ringdes, och det ända vi fick höra va att jag hade blivit magsjuk.. BULLSHIT tyckte min sambo, här går han och är fullt frisk, även mina föräldrar som jag hade träffat va fullt friska och jag spydde som en gris.. Tillslut hade jag ingenting att spy längre så jag spydde bara luft.. vad gör man? Det gör så jävla ont, och man kan inte hålla emot det, man tvingar i sig vatten för att få i sig något men allting kommer upp..

Ambulansen kom efter 2timmar hade feber 37.7 förhöjt, inte bra.. Ställde mig upp, höll på att svimma.. Ambulanspersonalen hjälper mig ner till ambulansen.. Helt underbara sköterskor..
Åkte in till akuten, låg där ett tag.. Spydde om vart annat.. Eftersom jag redan va gravid va de GYN-Akuten som gällde.. Fick komma in på ULT.. O vad ser vi där.. de är tvillingar.. JAG HAR TVÅ BARN I MAGEN?!

Tårarna gick inte att hålla tillbaka, det va omöjligt.. vad gör man, inte hade jag räknat med det? Tvåäggstvillingar.. va sjukt, de skulle jag aldrig tro.. Sköterskan är tyst och man hör ett tungt *Hmmmmmm* ifrån henne.. Vafan är de nu då? Hon säger - '' Jag tror jag ser 3, eller jag ser 3, men måste ha det bekräftat från en överläkare ''..

Får massa frågor om hormonella behandlningar ect ect.. - Nää? Vanlig graviditet..

Blir inlagd pga att jag inte får behålla maten, ja vad gör man inte .. Jag spyr som en gris såklart jag behöver hjälp.. massa tankar? allt är turbolens..


Blir inlagd, och legat inlagd i 3dagar får jag beskedet om att -'' De va tur att du kom in när du gjorde, både du och barnen höll på att stryka med''.. Vad säger man ? Vad gör man? En sån ilande känsla i kroppen har jag aldrig haft..


Jag har fortfarande mycket tankar, och mycket funderingar mycket frågor mycket undran i hela kroppen.


Men just nu är det mycket, jag kommer försöka uppdatera så kontirnueligt jag bara kan.. men det är mycket som händer..