Ibland är man bara dum, och naiv.. Tro på saker som egentligen inte kommer hända.. Man kan ju alltid hoppas, men varför egentligen?

Som du sa: ''Emma. Det är 30mil imellan oss, vad tror du egentligen detta kommer leda till?''

Jadu, vad tror jag att detta kommer leda till.. Jag har som vanligt fått sanningen kastad i ansiktet.. Helvete asså.. Hur kan man vara så dum o bara erkänna för sig själv att, ja men vi tycker om någon som bor i SKARA!!

Helvete asså, blir så arg på mig själv ibland..
I did it again, grattis..

Är mest typ, jag vet inte vad jag är.. Irriterad för att jag alltid lyckas stoppa huvudet i sanden när saker och ting blir för jobbiga, eller helt enkelt för självklara..

Att jag låter mig själv bli svag, att jag låter mig själv visa vem jag är, är skit jobbigt.. Jag borde egentligen inte skämmas, utan jag borde vara stolt över det.. Det som är jobbigast är att jag inte tar åt mig av vad folk säger till mig. Så många gånger både Malin och Mamma har sagt till mig att låt tiden avgöra vad som händer. Låt dagarna kommer som dem kommer, så lyckas jag alltid..
Alltid, alltid, alltid..

O denna gången också..

Skrev ett meddelande som var 1mil långt.. Och lär inte få något svar på det.. Känner ingen ångest eller panik över det. Kändes bra att få skriva det jag skrev..

Men verkligen: '' Tack och hej, nästa tjej ''