Ibland blir man verkligen tagen för givet.. Man ska bara finnas till hands, och alltid ställa upp.. De känns bra på vissa sätt, och jobbigt på andra sätt. Men ibland så får man faktiskt ställa upp på sina vänner, annars är man inte en sann vän själv..

Jag skulle aldrig vilja bli lämnad ensam, eller vara ett bihang till mina vänner. Jag skulle heller aldrig vilja att mina vänner känner så om mig.

Jag är en väldigt lojal människa som alltid ställer upp, i vått och torrt, dömmer sällan folk.. Eller skaffar mig förutfattade meningar.. Om jag inte lyckats göra bort mig ett X antal gånger..

Men när folk ignorerar en fast man inte ens har gjort något, bara funnits där.. Hjälpt till, alltid pratat.. Inte velat något annat än att bara vara en bra vän, och dem drar.. Klart som fan att man blir förbannad, man blir besviken.. Man blir arg, man blir frustrerad.. Varför ska de vara så egentligen?

Varför kan folk inte bara tala om som det är, utan måste antingen bara klippa helt eller kringå sanningen hela jävla tiden.. Blir så förbannad på sånt där att jag tror jag ska koka sönder.. Varför inte bara hålla sig till sanningen?

Jag säger inte att detta handlar om någon specifik person, utan detta är i största allmänhet..


Ja, jag är arg.. Fast inte jätta arg.. Mest besviken, besviken på hur livet egentligen kan dömma, hur livet egentligen kör en i botten, fast de kanske är det som är meningen.. Man ska helt enkelt känna att man lever..
Man ska helt enkelt känna det som gör ont, för annars skulle väl alla gå runt och vara lyckliga hela tiden?


Skit ner dig säger jag bara..