Att sitta här, ensam i tankarnas värd på morgonen kan vara rätt behagligt..
Man sitter och funderar på det mesta, typ som livets mening, och vad framtiden har att ge och vad man har lärt sig under livets resa.. ( Dem 22åren som jag har levt här i världen ).

Igår fick min lillebror sin förstfödda dotter, och jag kunde verkligen inte bli lyckligare.. Är så fruktansvärt stolt över min lillebror som tar sitt ansvar över både sin flickvän och sin dotter.. Jag blir nästan rörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Att se min mamma sitta och hålla i sitt första barnbarn va häftigt, de va en riktigt häftig känsla i hela kroppen.. Dvs jag har blivit faster.. Faster, på riktigt.. De är en helt magisk känsla faktist.. Jag var så lycklig igår att jag grät, tårarna bara spruta som kaskader ur ögonen.. Jag ringde nog runt till alla jag känner och berättade den glada nyheten.. T.om. till dem som inte ens visste om det.. Komiskt va?

Att en sådan liten grej kan göra en så otroligt lycklig, så lycklig att man är villig att göra istort sätt vad som helst..
Igår såg jag helt underbart på världen, och de gjorde att jag mådde bra.. Otroligt bra, de va en skön känsla.. Försökte t.om. ge mig på att blogga igår men de va helt omöjligt.. För jag var för glad, de fanns lixom ingen känsla i kroppen..

Hur kan de vara så egentligen? Hur kan de vara så att något så litet kan göra en så otroligt tillfreds med sig själv, och lycklig över vad livet har att ge?
Livet är häftigt, och jag tycker de är coolt att vi alla lever på det sättet vi gör.. Jag tycker verkligen det är skithäftigt att alla är olika, och de finns faktiskt inte en annan människa som är den andra lik.

Tänk om alla hade varit exakt likadana, va tråkig och grå våran värld skulle vara då.. Jag är glad för att de finns människor med annorlunda syn på livet än vad jag har.. Däremot tycker jag inte om folk som inte uppskattar vad dem har..

Man måste börja se över vad man lägger ner energin på här i livet. För hur du än vrider o vänder på det är du alltid ensam.. Du föds ensam, du kommer dö ensam.. Du lever hela livet med: Familj, vänner, nära och kära.. Men ändå så dör du ensam.. De finns lixom aldrig någon som dör med dig, så varför gråta, varför stressa över att inte vilja dö ensam..?

Jag har aldrig förstått det där, och jag kommer nog heller aldrig göra det.. Man måste börja bli tillfreds med sig själv för att uppskatta det man har tror jag.. Jag om någon ska absolut inte disskutera om att vara tillfreds med sig själv ibland, för jag kan verkligen se svart på livet.. Men jag försöker, jag kämpar med det varje dag.

Jag struntar faktist i om jag skriver med 130 personer eller ingen alls på Facebook eller MSN eller vad det nu är. Jag struntar faktist i om min telefon plingar hela dagen, eller om den är helt tyst i flera dagar.. För jag är ändå inte bortglömd.. Jag har alltid dem som står mig närmast kvar..
Så varför bry sig egentligen?

En god vän, en riktigt god vän, som står dig nära kommer inte dömma dig för att du inte ringer varje dag eller skriver minst ett sms var 4dje timme.
De kan gå veckor, de kan gå månader innan man ens hör något.. Och ändå är man lika glad och har lika mycket att prata om varje gång.. För de är en vän, en vän som inte dömmer eller försvinner..

Försök att se livet en aningen posetivare, försök att inte se allting så svart.. Den ända du straffar i slutändan är faktiskt dig själv..

Den ända personen du kommer leva hela livet med är faktist dig själv, och inte någon annan.. Den ända personen du ska stå ut med hela livet är dig själv.. Så varför inte börja med att acceptera dig själv, innan du ska ge dig på att försöka leva med någon annan?

Udda värderingar jag vet, men ibland måste man försöka se annorlunda på livet för att förstå saker och ting..