Se mig för den jag är, följ mina spår, och krama mig när livet är svårt. Döm mig inte för att jag är annorlunda, älska mig för att jag vågar göra det som faller mig in. Se bakom fasaden, och försök förstå. Att innanför skalet fäller jag troligtvis en tår



Jag är livrädd.. Verkligen livrädd för ensamheten..
Jag får panik när jag är ensam, jag får panik när jag känner mig ensam.

Jag får panik när lampan släks och jag blundar, när jag inser vem jag egentligen är.
När monstrerna och tankarna hinner ikapp, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för att jag tänker så illa om mig själv.

Mina tankar är de värsta som finns, och jag vet inte hur jag ska göra.
När jag är ensam så hinner verkligheten ikapp mig, när Maia är vaken så inser jag vem jag egentligen är, och vad jag egentligen bör göra för att få ordning på livet.

Jag vill göra så mycket, men ändå ingenting, varför är man så jävla velig?
Varför kan inte bara någon tala om vad man får göra och inte får göra. Gör allting åt en.

Idag är en sådan dag jag inte vill göra någonting.. Bara dra täcket över huvudet och försvinna.
Jag vill inte tänka, jag vill inte göra någoting!

Jag klarar av ansvar vissa dagar, men vissa dagar är jag så sårbar, de är dem dagarna livet har hunnit ikapp mig..
Dem dagarna jag inte skulle klara hårda ord, eller att folk såg annorlunda på mig.
Dem dagarna jag bara vill vara som alla andra, gå i det där ledet och inte synas, bara försvinna i mängden.

Livet blir inte enklare bara för att man blir äldre, men det är heller inte enklare för att man spolar tillbaka tiden.
Man kan aldrig få någoting ogjort, bara ändra sina uppfattningar om saker och ting.

Det är dagar som denna som jag ser alla fel, jag känner mig tjock och inte klarar av att ha finnar.
Det är dagar som denna som det känns jobbigt att bli bortglömd, och inte förstår vad jag har gjort för att förtjänar att må såhär..


Det är dagar som denna, som jag bara inte vill vara jag!