Ibland känner jag mig sådär omöjlig, nere, bitter o bara allmänt jävlig..
Idag känns som en sådan dag, då jag egentligen bara bör stänga in mig i lägenheten och sitta och sura för mig själv i ett hörn, inte prata eller umgås med någon. Bara vara själv i mina egna tankar.

Jag blir bara extra tjurig när någon försöker förklara något, eller när jag inte riktigt förstår vad personer vill komma fram till. Jag kan vara sådär extra dryg för att jag inte orkar lyssna, eller helt enkelt bara vara jobbig.

Skit drygt at man kommer på sånt i efterhand, men vad ska man göra.. Man kan inte alltid vara bra? Eller kan man det, finns det något mellanting där man kan ''lådsas'' som att allting är bra?

Just nu känns det som att Maia oxå har en sådan dag, hon vill inte alls komma och gosa ner sig i sängen och bara umgås med en väldigt nere matte. Hon vill bara springa runt på golvet och tugga på sin pipleksak, visst fullt förståligt.. Men jag har ju inte träffat min lilla prinsessa på hela dagen!

Är matte verkligen så tråkig?

Jag vet inte om det är solen som gör det, eller om de bara är tankarna som far runt i mitt huvud igen. Men desto mer saker jag har att göra, desto jobbigare blir det i slutet av veckorna..
Det känns som att man bara vill krypa ner under täcket och aldrig mera komma tillbaka! Som att hela världen är emot en.

Varför egentligen?