Att våga se livet från andra perspektiv kan vara svårt, att acceptera omvärlden kan vara omöjligt. Men att försöka leva livet kan ibland kännas som en annan tidsrum.




Vem skulle du försöka förstå, vem skulle du se?

Jag har många gånger fått höra att jag är ''halv'', att folk ser på mig olika.. Att jag har två olika sidor i vem jag är egentligen.
Att jag påminner lika mycket som en kille, likväl som att jag kan påminna om en tjej.
Vem jag är egentligen är så blandat.. Allt ifrån att jag kan vara mycket tjejig, till att jag kan vara väldigt killaktig.

Jag vet inte alls vart jag har mig själv, och annorlunda har jag alltid kännt mig. Att jag lixom inte passar in, att jag är som från en annan planet.
Att jag inte alltid förstår språket, eller att jag inte vet hur man ska uppföra sig.

Många säger att det är charmen med mig, men jag vet inte. Vet inte om jag kan kalla det speciellt charmigt.
Har väldigt lätt för att tala först och tänka sen. Jag tänker mig lixom inte för innan jag gör mina handlingar. Och det kan sätta mig riktigt mycket i skiten många gånger.

Hur lär man sig att leva med sig själv, när man är annorlunda?
Hur gör man för att passa in, och hur gör man för att folk ska acceptera en som man är?

Många tankar snurrar runt i mitt lilla huvud. Och det känns som att jag aldrig kommer få svar på dem.
När jag pratade med utredaren idag så sa hon att när jag berättar om mig själv så är mitt beeténde ungefär 65-70% likt ADHD.
Varför har dem inte tagit tag i det tidigare, varför får jag som vuxen nu sitta och gå igenom detta?
När jag skulle gjort det redan som barn.

Ibland, någon gång ibland, kan de vara skönt med någon som förstår.

Ibland, bara någon gång ibland. Kan de vara skönt, med någon som bara finns där