Jag förstår inte vad dagarna eller veckorna tar vägen.. Ibland så känns det som att allting rinner igenom mina fingrar likt fin sand.. Ibland känns det skönt att veckorna går så otroligt fort, men ändå så kan jag inte låta bli att bli oroligare för varje dag som går..

Jag har börjat växa in i rollen om att bli 'trillingmorsa'.. Det känns inte konstigt längre att folk frågar.. Och man blir nästan lite chockad över att folk blir just 'chockerade' när man berättar att man väntar trillingar.. För just för mig är det inte konstigt längre.. är i v19+1 och dagarna bara rusar iväg.. På tisdag är det dags för TUL igen, sen är det specmödravård och sen på Onsdag är det MVC som gäller.. Så vila.. Vad är det? Känns inte som man gör annat än att springa fram och tillbaka på sjukhus..

Det känns inte konstigt längre heller att det blir ett planerat kjesarsnitt.. Även fast jag gärna skulle vilja veta hur man gör det 'på riktigt'.. När vattnet går, man ska åka in till BB, allting där inne.. Vad händer? Varför får just jag inte vara med om det..? Egentligen är det inte så svårt att skaffa flera barn efter dessa.. Men jag har nog med ungar känner jag.. Det räcker alldeles lagom för min del.. Har mina bonusbarn och mina biologiska barn.. Dem kommer ge mig gråa hårstrån så det räcker för ett helt liv tror jag..

Men det känns ändå konstigt på något sätt.. Varför sitter jag, som 23åring och undrar varför jag vart vald till att bli trillingmamma..? Varför just jag, vem säger att just jag kommer att klara av det? Vem säger att just jag kommer att fixa allting med tre barn? Jag känner mig inte ett dugg speciell, och ibland känner jag mig inte det minsta utvald.. Fast jag vet att det är superspeciellt..


Just för att det är så ovanligt..

Att pendla mellan gränsen att vara cool lugn och helt hyper och besatt av allting som kan hända är hårfin.. Jag är medveten om alla risker.. Både jag och Robert är medveten om alla risker.. Men vi kan inte behandla den här graviditeten annorlunda, för jag tror att det skulle ta knäcken på oss båda två.. Jag stänger inte in honom i ett litet hörn där han måste vara med mig varje vaken sekund 24 timmar om dygnet även om jag så skulle vilja.. För det skulle aldrig fungera för oss.. Han måste få åka iväg och vara med sina kompisar, kryssning, bowla, jobba över.. Eller vad han nu vill göra.. Och jag måste få vara för mig själv.. Bara rensa mina tankar och få vara ifred.. För skulle vi trippa på tå för alla risker som finns tror jag helt ärligt att vårat förhållande inte skulle hålla i längden..

Visst att vi båda är oroliga, vem är inte det.. Men man får ta det som det kommer helt enkelt.. Det går inte att förutse någonting överhuvudtaget när det kommer till den här graviditeten.. Det är lixom bara flyta med .. Ta det som det kommer..



En dag i taget helt enkelt..



v19+0