Att tacklas med känslan av självhat, nervositet och rädlsa så förstår man i vikten av hur många olika delade vägar det är..

En nervositet kan vara toppen av ett isberg, man lär sig att acceptera omgivningen eller det som komma skall och tacklar känslorna utöver som dem kommer..

Ett självhat är att man klandrar sig själv för allting även fast man ändå inte kan påverka det så hatar man sig själv så mycket just pga allting som är runt omkring.. Alla ord, alla tankar, alla åsikter.. Sånt man egentligen inte kan rå för.. Det är lixom ödet och naturens lag som styr sånt..

Man tacklas med såna här känslor varje dag, och man vill så gärna bara kunna vara glad över allting.. Men det är så otroligt svårt, för man vet inte hur man ska göra.. Hur ska man våga älska något som kanske inte ens kommer att överleva? Så hemskt att säga, men de är så folk talar för mig hela tiden.. 'Hur vågar du köpa saker? De kan ju hända vad som helst'? Ja.. Jag är medveten om det.. Men det är väl mitt sätt att få visa lyckan..

Mitt sätt att få slappna av är att få tala mycket om just 'dem' mina barn.. Få tala om dem som att dem redan fanns här.. Få slappna av i tankarna och bara få vara.. Men oftast så kommer verkligheten ikapp en och man inser att dem finns inte här.. Och fortfarande kan vad som helst hända.. Jag är medveten om det..

Sjukhuset informerar om sånt varje gång vi är där.. Det är inte så att varken jag eller Robert inte är införstådda med vad detta handlar om.. Jag tror vi vet mera än alla runt omkring egentligen..

Man känner sig så totalt uppgiven och rädd på samma gång, uppgiven med att man 'vågar' inte älska för mycket ifall att.. Och uppgiven med att man vill älska hur mycket som helst bara för att få känna av lugnet..

Jag vet att jag skriver många otroligt deprimerade inlägg, men försök leva i situationen själv.. Försök att sätta er in i det som vi går igenom varje dag.. Minsta lilla kan få oss att börja om från början igen.. Minsta lilla ord, eller bara minsta lilla, kan få oss att falla tillbaka i mörkret igen för att vi inte vågar se ljuset.. Vi vågar inte hoppas och vi vågar inte älska..

Det är sjukt, så jävla sjukt.. För de är våra barn det handlar om.. VÅRA barn, inga andras barn..

Vi ska få en kurator på sjukhuset som vi kan bolla just alla dessa tankar med, och får vi ingen tänker jag be om en.. För de är en otrolig psykisk påfresting vi går igenom.. Både jag och Robert..

Dagarna kommer alltid gå fortfare än vad jag egentligen vill, och de är bara följa med i strömmen och försöka vara så posetiv som möjligt.. Det är svårt, jätte svårt.. Men man måste försöka för att inte bli alldeles virrig och deprimerad..

Det gör ont i mig att prata om dem 3 där inne, ibland vill jag bara gråta när folk frågar.. För jag vet inte hur jag ska tackla allting.. Jag vet inte hur jag ska våga prata om 3st som kanske inte ens klarar sig..

Jag vill bara kunna se framåt och som en väldigt god vän sa till mig 'Alla sagor behöver inte ha sorliga slut'.. Jag hoppas inte våran saga har det.. Jag vill inte att våran saga ska ha det..