Oro, fylld av ångest
Både jag och min partner går igenom en känslomässig berg och dalbana.. Som ingen av oss vet hur vi ska stoppa riktigt för att bara få stanna upp och inse att såhär ligger det till, nu tar vi nästa steg.
Jag har mer eller mindre börja söka mig till liksinnade där jag kan utbyta känslor och tankar, så jag vet om de är höger eller vänster ben jag ska stå på.. Så man slipper höra detta '' Gud va häftigt ''.. För en så länge.. Jag tycker inte det är så häftigt? Försök att se bakom allt pluttigull och de där, så är det så mycket mer än det.. Du ska anpassa ditt liv efter 3 helt nya människor istället för bara en.. Du ska tillfredställa 3 helt nya människor istället för bara en.. Och alla kommer ha olika behov och olika betenden och olika sorters hobbys ect ect.. De är skillnad att få barn år efter varandra.. För då hinner man ändå anpassa sig efter denna nya lilla varelse som kommer in i livet..
Jag tror min sambos bubbla har börjat spricka, och eftersom han inte är en vidare ''talare'' så agerar han utåt.. Han agerar i ilska och frustration.. Hur gör man? Man själv går här med 100 millioner graviditetshormoner och ska försöka att inte bli arg, försöka behålla lugnet.. Fast egentligen spelar det ingen roll vad man gör ändå, för han blir lika irriterad ändå.. Gör si, gör så.. Och gör man på något helt annat sätt som i slutändan blir till samma sak så är det också fel.. HUR I HELVETE GÖR MAN?
Hur får man vardagen att passa ihop med denna känslomässiga berg och dalbana?
Just nu har jag flytt fältet.. Dumt, ja.. Det kan jag hålla med om.. Men jag måste, för att få andas för att få slappna av.. För att få slippa dessa bråk.. Jag säger inte att jag är bäst, de gör jag inte.. Men många gånger sväljer jag min stolthet och tar ut det på min mamma istället.. Och, det är heller inte bra..
Hur man än gör, blir det faktiskt fel.. Det är som min mamma brukar säga: - Hur du än vrider o vänder på det har du alltid arslet bak.. Och ja - jag håller faktiskt med om det..
Pest eller kolera? Det är bara svälja chocken och försöka göra det bästa av situationen.. Vem hade räknat med tre barn? Jag trodde inte ens det gick om man inte hade det i släkten.. Men tji fick vi.. Jag tror våra barn lyssnade på vårat gnabbade när jag sa att jag ville ha två, och han bara ville ha ett. Ha ha, så fel dem gjorde, för i slutändan vart det tre..
Nej! Nu har jag klagat klart, och jag vill att ni ska veta.. Jag älskar min pojkvän.. Mer över allt annat, och jag är glad att han finns här hos mig.. Klarar vi detta tillsammans.. Ja då klarar vi tamefan allt tror jag..
Men såklart vi fixar det här! Vi är envisa som åsnor båda två..
Hej Emma, jag kan inte ens föreställa mig hur ni känner eller hur ni tacklar det här. För som sagt hur gör man? Det är jobbigt nog med ett barn även om det är lika underbart som jobbigt. Men tre barn som kryper runt och river i saker, äter blomjord och härjar runt.
Jag tror att det kan vara bra att du tar en liten paus, inte från din pojkvän utan från bråket som du själv säger, men fortsätt prata med varandra så det inte byggs upp mer irritation. Sen när ni båda känner er redo så sitt ner och prata igenom allt! Prata om hur ni båda känner om allting, det är inget konstigt att ni reagerar som ni gör, vem räknar med att man ska få tre barn?
Men jag tror att det är ganska bra om ni försöker reda ut saker och ting innan det går för lång tid, ni behöver varandra i det här. Ni har så mycket att gå igenom, både graviditeten och allting efteråt.
Och ingen av er kommer att klara det ensamma. Man får vara irriterat och sur på sin partner, men om man planerar att leva med varandra resten av livet måste man ta itu med allting innan det byggs upp för mycket irritation för då är det lätt att det krashar.
Kändes som det blev mycket ordbajsande nu, men mest av allt ville jag bara säga att jag tänker på er. Och även om jag tycker att det är häftigt förstår jag att det är för mycket att ta in och tänka på för er och att det kommer att ta ett bra tag innan ni fattat vad som väntar.
KRAM PÅ DIG!
Hejsan. hitta dig via grupper på FB. Och grattis för det första. Och du kommer klara det galant det lovar jag du och din kille tillsammans klarar ni detta klarar ni allt det lover jag precis som du skrev själv. Kan inte förstår hur du känner dig eller så men jag kan förtå en del vilka tankar du har i huvudet alltså. Men tänkt 3 barnsmamma och med trillingar underbar faktiskt. Förstår att det är jobbigt och många tankar för dig och din sambo. Men ta vecka för vecka tillsammans du och bebisarna och din sambo så kommer det gå bra. Och skönt att du går på koll så ofta och dom har koll på dig :) Stor Kram Emma
Ja antar de, :)
Älskade vännen!!
Jag måste erkänna att jag vart så sjukt chockad när du ringde och berättade att du väntade trillingar så jag kunde inte säga annat än fan vad cool!
Men nu, jag är uppriktigt sagt orolig för dig/er även om jag är glad för din skull!! Men det är ju sjukt riskabelt med en trillinggraviditet och jag vill verkligen inte att någonting ska hända varken dig eller barnen!!!!
Jag älskar dig och saknar dig oerhört mycket!
